TEATER. Doktorns hemlighet, som utgör Dramatisk: teaterns sednaste nyhet, är en treaktsdran af en alldeles nytransk författare, hr Jule Allevarrås, som med detta stycke lycklig debuterat i Paris. Styckets framgång de bör u:an tvifvel till större delen tillskrifva dess egenskap att tillhöra den fullkomlig honetta genren, utan någon bismak af demi monde, samt ätssilliga väl fänkta (och sä kert ypperligt återgitna) scener. Ty såson dramatisk komposituon intuger denna dran ej något särdeles framstående rum. Vi vilje ej så synnerligt betona de flera skriande orimligheter, till hvilka för.attaren gjort sig skyldig vid utkastandet af sin plan; ty sä dana betyda, söm mån vet, föga för en fransk dramaturg; lvilken blott med dessa nsannolikheters tillbjelp kan åstadkomma något rätt pikant och effektfullt. Men hvad som kan vara intressant att undersöka är orsaken dertill) att stycket, tro:s dylika retmedel, trots en ingalunda vanlig styrka i enskilda portier, trots slutligen en ej förkastlig karaktersteckning, dock ej qvarlemnar något djupare intryck, ja knappt något alls. Vi tro oss finna den ett grundfel vid sjelfva anläggningen, hvilket omöjliggör en sannt dramatisk utveckling af bandlingen, och hvars uppdagande således från estetisk synpunkt kan medföra någon nytta. Grunddragen af planen äro följande. En ung grefve de Raincy är sista ättlingen af en gammal familj, hvars alla medlemmar dött vid tidig ålder af en ärftlig bröståkomma eller tränsjuka (man får ej rätt veta hvilketdera). Genom mycken vaksamhet har deh unga grefvens mor lyckats dölja detta förhållande för sin sön; han vistas i Hygres, mår väl och skall, enligt doktor Huberis utsago, lyckligt hinna öfver den fatala åldern, endast han fortfarande hälles i okunnighet om den mystiska sjukdomens tillvaro inom slägten. , Han-har under tiden. förälskat sig i doktorns sköna dotter, vinner sin mors och fadrens samtycke till en förening med henne; och ingenting fattas i hans lycka, då tyvärr en till doktorn anländande grefve för hans trolofvade helt oförhappandes -yppar hemligheten och derigenim försänker den nu lifdömde i djup melankoli. Han afstår från den älskades hand och vill söka döden på slagfältet. Den förtviflade modren sjuknar och känner sitt slut nalkas, då hon besluter att genom en sublim lögn rädda sitt barns lif. Under ett samtal upptäcker hon för sonen, att hon varit brottslig som maka, och att han således ej är srefve Raincys sön, Detta uppdagande äterskänker den från lifvet dömde hela hängs lifskraft, men modren dör under utbrotten af hans jublande fröjd. Emellertid gifter han sig med sin älskade och hinner lyckigt örver det för hans slägt olycksbringanle året. Först nu, då all fara är förbi, finner doktorn för godt av underrätta honom den ädla osanning, han har att tacka r sitt lif, och redan förut känner åskådaen, att den uppoffrande modren i hemlighet räddats från skendöd af doktorn och inderhällits af den pratsamma gufadren, som lerigenom söker försona sitt (så kallade) el. Naturligtvis slutas allt sålunda i den jufligaste harmoni, och den öfverlyckliga modren återvinner efter så många pröfvingar ngn och familjesällhet. — Ar denna korta redogöre se framgår genast, att planen blifvit bygd på ett motiv, som ligger utanför nmrådet för den menskliga viljan, ett slags ide, hvars mystiska dunkel gör det fullkomligt olämpligt för dramatisk behandling, Älven antoget, att åskådaren fullt och fast trodde på en sådan sällsynt, om ej rentat omöjlig fysiologisk kraft, skulle den ändå udrig konna uppgå i den dramatiska hand ingen, emedan, som sagdt, denna naturföreterlse icke har något att skaffa med den andliga sfer, inom hvilken dramat rör sig. De konflikter, till hvilka användandet af ietia motiv ger anledning, verke ej heller med någon styrka på äskådaren, just eme lan grunden till dem icke ligger klar för hans medvetande. Man beröres blott oanvenämt af den hos nästan alla personer rålande öfvertygelsen om den ifrågavarande sjukdomens absoluta makt gent emot den menskliga friheten; den tro på ett oundvikigt fatum, som här uttalas, utgör något ör menniskonaturen nedsättande. Utrymmet medger oss icke en grundligare utredning af denna estetiskt intressanta fråga; vi vilja blott som hastigast anmärka, att vi från detta och dylika motiv som det nu vidrörda alldeles skilja det underbara, hvars Iramatiska berättigande under vissa förbehåll vi visst ej vilja bestrida. Stycket återgifves så väl man kan önska, och utförandet kommer åskådaren ej sällan utt åtminstone för ögonblicket glömma de dramatiska svagheterna. I första rummet bland de spelande sätta vi fru Swariz som orefvinnan de Raincy ; modrens uppoffrande illgiivenhet för sitt barn ha vi sällan sett iolkad med större innerlighet och värme. synnerhet är hennes spel i bekännelsescenen af fulländad konstnärlighet. Hr Fre driksson som den unge grefven har en i Wist närtker tarkram foll: som ttföres med