STOCKHOLM den 15 Dec. Försvarslöshetsfrågan. Bland motioner, son vid denna riksdag blifvit väckta, är en af hr: Curry Treffenberg, angående åtgärders vidtagande för inskränkning af. lösdrifveriet och tiggeriet. Det ämne, som i nu omnämnda förslag är vidrördt, har utan tvifvel en stor vigt och befydelse, och den ingalunda lätt lösta uppifien att kunna uppställa verksamma och reftiga korrektiver mot detta onde, utan att på samma gång träda samhällsmedlemmarnes habe :s-corpus-rätt för nära, harsysselsatt mer än en statsman och lagstiftare. I flera föregående uppsatser hafva visökt ådogalägga-att vår nu gällande förordning om försvarslösa är bäde olämplig och mindre tidsenlig i hvad den rörer persorer, som icke blifvit för brott tilltalåde, ännu mindre straffade. Vi ha derföre med ett helt annat intresse, än blott nyfikenhetens, tagit del af ifrågavarande mötion och dess författares försök att bota detta sam hällslidande. : Då vi gå att lemna en framställning deraf, öra vi den anmärkningen, att det icke är tillräckligt att tro sig skönja mälet, ty om icke den mogna erfarenheten; denlugna-eftertanken och klokheten rikta bågen, skall pilen fara långt vid sidan af detsamma och såra mängen oskyl:ig, som icke kan söka skydd bakom rikedomens skottskärm. Om man förbigårmotiverna. och endast enomläser det förra alternativet af förf:s örslag, kowmer man lätt på den tanken att förf. är ledd af filantropiska afsigter och med varmt hjerta ifrar för att samhällets olycksbard måtte af det allmänna: erhålla lämpligt arbete och sysselsättning, så att de kunna räddas från att beträda brottets bana. Beklagligen får dock läsaren icke länge behålla denna föreställning. Det sednare alternativet har nemligen följande. lydelse: att rikets stärder måtte 4 underd: skrifvelse till K. M:t anhålla, att 20 f af ru gällande fattigvårdsförordning måtte erhålla sådan förändrad lydelse, att arbetsför person, som betlar, må kunna af konungens efallningshafvande i det län der förseelsen inträffat, utan annan omgång än som. erfordras för utredande af förseelsens verklighet, ågömas allmänt arbete, under lämplig tid; hvilket arbete borde, dä utrymmet. sådant medgifver, aftjenas å Oellfänelserra, men eijest vid kronoarbetsårerna. I detta alternativ, som man skulle tro vara utan förf:s Sotekep nedskrifvet af någon elak skämtare — till den grad strider det mot de trenne föregående momenterna — blottar förf. sina innersta tankar, och dessa tyckas icke så mycket sysselsätta eg med e olycklige försvarslöses törbättring — nej afståndet mellan Luleå och Carlskrona är för långt heter det i motiverna, och förf. har derföre i en handvändning velat befria polisstyrelsen från besvär med fångforsling m. m. samt derföre här framställt ett förslag att förkorta den olycklige betiarens väg till — cellfängelset. Det är på detta ställe, eller vid kronoarbetskårerna, som förf, i detta alternativ tyckes föru!satt att tiggarens förbättring skall försiggå samt han erbålla väckelse att blifva en arvetssm och nyttig sambällsmedlem, från att förut hafva varit en dagdrifvare. Hvartill tjena varningar m. m.? D äro i förl:s tanke öfverflöciga och föranleda endast till uppskof. Cellfängelset är ju ett stilla fridens hem, och i afseende å ronoarbetskårerna har väl förf. tänkt, att det dåliga sällskap den olycklige der fär snarare skall afskräcka honom från att be å brott än leda hans tankar åt det hållet. vi endast beklaga att den dagliga erfarenheten alltför tydligt visat att motsatsen i detta afseende eger rum. Vår redan förnt grymma och onaturliga försvarslöshetssiadga skulle på detta sätt ännu lättare kunna trampa menniskorätten under fötterna. Förf:s. motion visar tydligare än vi förut kunnat ädagalägga, huru vådlgt det är att lemna försvarslöshetsstadgans tillämpning i händerna på konungens befalluingshafvaade, hvarigenom de olyekliges väl eller ve kommer ytterst att bero på en enda persons uppfattning af fri