Slesvig upphört. Denna anklagelse kommer naturligtvis att bli utan resultat) och den är näppeligen ens allvarligt menad från motionärens sida. Vidare ha ett antal medlemmar af ?vensternt inlemnat ett lagförslag, af innehåll, att alla hittillsvarande ?frelles? angelägenheter, som hittills behandiats af riksrädet, skola hänskjutas till riksdagen. Afsigten dermed är förnämligast att söka åvägabringa en gemensam finanslag för alla statssaker, samt att ej det döende riksrådet, utan riksdagen, mätte få besluta om den nya arm6och flottplanen, finansreformen m. m. Om detta försök kommer att lyckas, är osäkert, men förslaget kan verkställas, utan att man dermed utöfvar näon inflytelse på förfuttningsfrågan, som ikafullt kan fortfara att gå sin krokiga gång. För öfrigt är det också antagligt, att en del af venstern skall söka att bereda den nya regeringen svårigheter i författningsfrågan, men från det hället hotar dock väl ej nägon verklig fara. En större svärighet har denna fräga haft att kämpa mot, men den är emellertid åtminstone tillsvidare aflägsnad. Det är nemligen att anse för säkert, att H. M:t gjort ett försök att förmå den nya konseljpresidenten att söka få den bestämmelse förändrad, som stadgar, att konungen ej kan till ?Kongevalgt? medlem af representationen utse hvem han behagar, utan är i sitt val inskränkt til. sådana män, som äro eller varit ledamö:er af en representation för konungariket. Det är nemligen klart att denna bestämmelse, som intagits i grundlagen efter förslag af Birkedal, innebär ett starkt misstroendevo tum till dynastien, då det ju tydligt nog röjer den farhågan, att konungen eljest skulle invälja i riksrådet sådana personer, som prins Hans eller baron Scheel-Plessen. Förmodligen har Helizen eller någon annan af konungens privata örontasslare undervisat konungen om, att denna bestämmelse lägger en stark och genunt tygel på den kungliga viljan. Men lycklivtvis är konseljpresidenten ur ständ att förändra detta stadgande, sedan det en gng antagit af riksrådet. Om hans benägeuhet att oga sig efter konungen kan intet tvifvel ega rum; ty konseljpresidenten är rojalist quand meme och säge väl allra helst, om konungen kunde komma att regera enväldigt i konungariket och Schleswig-Holstein, äfven om Slesvig blefve införlifvadt i det tyska förbundet. Men grefve Frijs kan naturligtvis ej lör riksdagen framlägga grund lagsförelaget i annan skepnad än den, hvari det af riksrådet antogs, då han nog redan har besvär tillräckligt för att hos riksdagen genomdrifva soken, sådan den nu föreligger. I sjelfva verket är det nemligen ingen enda som är nöjd med grundlagsutkastet. och det är blott den allmänna längtan efter fred och ro som gör, att det ej denna gång kommer att stöta emot nägot allvarsamt hinder. Annorlunda kan mähända frägan ställa sig, när den skell framläggas för en nyvald riksdag till slutligt antagande. Personalunionen spökar åter i hofvets hjerna, och det gifves mångabana tecken som ädagalägga, att man anser en sådan lösning nära förestående. Enligt min ötvertygelse bedrager man sig i detta hänseende. Jag är mera böjd att fästa tillit till general Manteuffel, som säger att den preussiska örnen vill bygga sig ett bo på Als, som den aldrig i godo skall lemna, än att tro på hofvet, som påstår, att Preussen skall samtycka till persvnalunionen. Om Bismarck verkligen gifvit hofvet någon sådan förhoppning, så är det förvisso endast en fint från hans sida, syftande aw förmå Fravkrike att understödja hans annexionsplaner, som näppeligen inskränka sig till endast Holstein och Sydslesvig. Emellertid är det säkerligen höjdt öfver allt tvitvel, att från Rysslands sida starkt arbetas på den lösning, som hotvet smickrar sig med att få se genomförd. Då de två bröderna Plessen, af hvilka den ene är danskt sändebud i Petersburg och den andre nyligen aflagt ett besök hos hofvet i Kjöbenhavn, äro kända som ifrga förkämpar för personal unionen, så är väl det härvarande hofvet ej alldeles främmande för de planer, som i det hänseendet äro i görningen; men så länge den nuvarande kouungen sitter på Preussens tron och så länge Bismarck är hans förste minister, komma dessa planer att stranda. De förståndiga inom hofkretsarne tro ej heller, att personalunionen skall komma till stånd, innan preussarne fätt stryk?, men de ha svärligen nägon klar föreställning om, hvem det är som skall dela ut välfägnaden. Åaca sig fransmännen det besväret, så lärer ej resultatet bli personalunion, ty det trametär alltmer och mer klart, att Frankrike önskar frågans lösning i skandinavisk riktning. Det mäste väl således närmast vara Ryssland, som man litar på; men ett krig mellan Ryssland och Preussen torde få räknas till omöjlisheterna. Hofvets drömmar om personalunionen synas följaktligen hvila på en mycket lös grundval. En sådan lösning skulle man ej heller :åla i Danmark; riksdagen skulle ej gifva sitt samtycke, att konungen mottoge Schleswig Holsteins krona; beslöte han sig då att föredraga den framför danska kronan, så vore dermed ett väsentligt hinder mot skandinavismen ur vägen röjdt. Grefve Sponneck hemväntas snart från Grekland, der han lika litet som här i landet förstått att göra sig omtyckt. Den tyska reaktionen gläder sig mycket åt hans hemkomst, ty man väntar af honom stora saker. Förmodligen skall han bli den Messias, hvilkens uppträdande man få länge förkunnat i Danmark. Man väntar att han skall återuppväcka de gamla goda, absolutistiska tiderna från Fredrik VI:sregeringsperiod. Efter min tanke gör man upp räkningen utan värden, ty enligt hvad såsom säkert berättas; skall Sponneck vara alldeles ohågad att tjena konung Kristian IX. 2) Denna förutsägelse har, som vi redan omtalat, gått i fullbordan, i det folkethinget helt snöpligt afvisat Techemings i on. Medi följd mot vels delandet af ofvan: