styrka öfvertygelserna och uppmuntra dem till ihärdighet. Om de politiska händelserna härstädes är öga att förtälja. Alla rykten om förnyade pvutiska underhandlingar mellan Preussen och Österrike rörande hertigdömena ha blifrit vederlagda. Tillsvidare-förhållandet i Schleswig-Halstein ko omer länge ännu att fortfara. General von Manteuffel talar och handlar i Slesvig, som om införl:fvandet med Preussen redan skulle ha försiggått. Baron ron Gablentz hämnas härför med allehanda stickord och säger, att han icke vill regera såsom pascha, utan tänker lemna landet så som hederlig karl. Mellan Preussen och Österrike råder till det yttre stor retlighet, och den officiösa skriftvexlingen mellan Wien och Berlin uppför till allmänhetens nöje en oupphörligt vresig duett. Detta oaktadt inn det personer, som äro öfvertygade, att ett intimt förhällande eger rum mellan konung Wilhelm och kejsar Frans Josef, hvilket skall fälla utslaget, då saken kommer ill afgörande. Säkert är, att en oafbruten förtrolig brefvexling försiggär icke blott mellan de båda suveränerna; äfven general von Manteuffels korrespondens med högt stående, inflytelserika personer i Wien är allmänt bekant. Kejsaren af Österrike skall nu en gång för alla ha fått i hufvudet -på sig, att trots alla kortvariga franska smekningar är dock det reaktionära Preussen den enda bundsförvandt, på hvilken han skulle kunna räkna vid utbrottet af en europeisk kris. Härtill kommer, huru otroligt det än låter, att man i Wien ingalunda ännu afstått från illusionen att kunna återvinna Lombardiet och det öfriga förlorade området i Italien. Det österrikiska militärpartiet inbillar sig, att Italiens finansiella förlägenhet och svårigheten att ernå en tillfredsställande uppgöreise med påfven skola förhindra det nya konungarikets konsolidering. Italiens enda skydd hvilar på kejsar Napoleons tillvaro, således på två ögon, menar msn. Om man också icke är nog förblindad att räkna på direkt preussisk hjelp att återeröfra hvad Österrike: förlorat på den Apenniniska halfön, så beräknar man likval, att om Preussen, då tiden är inne, be täcker Ungern och Böhmen, skall Österrike kunna kasta sin krigsmakts hela tyngd på Italien; Allt detta blott till bevis på att uppmärksaruma betraktare icke läta vilseleda sig af det officiösa käbblet, utan hälla ögat skarpt riktadt på de verkliga förhållandena mellan de båda kabinet:erna. I det öfriga Tyskland har händelsen i Mänehen skapat ett nära nog komiskt intermezzo. Det ser verkligen ut, som om kompositören och framtidsmusikern Richard Wagner skulle ha fått ett sådant inflytande hos den unge konungen af Baiern, att ministrarne blifvit svartsjuka deröfver och hotat att samt och synnerliga tega afsked. Författaren af Lohengrin och Tannhäuser är känd såsom demokrat, hvilket gör saken ännu mera pikant. Isynnerhet de konservativa bladen ha upphäft morirop mot honom och åmint om Lola Montes tid, hennes, som icke var jesuiterna synnerligen huld. Riehard Wagner har måst vika. Baiersche Zeitung berättar, att han fått befallning att lemna landet på några månader. Således ett kabinettsstycke af renaste vatten. Utan att vilja ställa Wagner i samma linie med underordnade personer, påminnes man dock om händelserna i Hannover, der man tillskrifver konungens barberare ett inflytande, som sjelfva den stolta hannoverska adeln ofta icke kuonat ernå. Så länge småstatsväsendet fortfar i Tyskland, skola dylika absurda förhållanden höra till ordningen för dagen. — Kn