ortodoxa norrmännen sjelfva, hvilka med all sympati för statskyrkan dock mäste känna sig sårade af att vårt land, som så förnämt blickar ned på allsköns ofrihet, äonu skall kunna af utlandet beskyllas för att häfda protektionismen på det område, der den mindre än någorstädes har att göra på det andliga området. Den par timmars diskussion, som föregick afgörandet, hör till de andeoch innehållslösaste jag på länge varit vitt.e till. Liksom öfverallt, der det gäller andelig frihet, var det naturligtvis också här förnämligast ett par prester, som åtogo sig att mörda ian, att hälla liktalet ötver densamma, och på det att tragedien skulle bli fullständig, om slutligen en f. d. klockare med ett htet Amen och några oförgripliga sentenser, bland hvilka jag isynnerhet iade märke till den, att ?man ej bör visa jindifferentism; den är dödens kännetecken; intolerans vore deremot till en viss grad berättigad, ty meningsstrider måste finnas, eljest ginge samfundet sin upplösn.ng till mötes?. Frågans princip, det verkligt betydelsefulla deri, den frågan om man skulle borttaga den sista bedröfliga qvarlefvan af samvetsivång eller icke, blef nästan alls icke berörd, och i sjelfva verket skulle det kanske föga gagnat. Ty det var ej med skäl och grunder förslaget bekämpades; det rönte och skall väl tyvärr ävnu en tid röna sitt ezentliga motstånd i den konservativa vis inerlie, som utgör ett, emellanåt högst obehagligt kännetecken för våra representanter af allmogen. vet var också de som denna gång i slutna leder ställde sig mot förslaget, anförda af ett par kyrkliga herdar. En främling, som uppehållit sig i Kristiania under de sista par månaderna bör få en kolossal föreställning om de litterära krafter Norges hufvudstad kan disponera; till sådan grad hvimlar det pu af planer och subskriptionsinbjudningar och begynnelser till nya dagblad, veckotidningar och tidskrifter. Om blott hälften häraf kommer att skäda dagens Jjus, blir landet försedt med långt mera kritik, än hvad det frän ena äret till det andra frambringar af litteraturEtt af dessa blad, ?aen Gamle?, som utgifvea af en dansk litteratör, C. Borgaard, hvilken förut haft om händer den artistiska ledningen af Christiania teater, upp: hörde strax efter att första häftet utkom mit. En gammal bekant, ?Dölen?, ett af A. O. Vinje på folkspråket redigeradt veckoblad, har börjat på nytt, men det är nog endast en gengängere. och tvilvelaktigt torde vara, hur länge han fort!ar att oroa den läsande verlden med sitt skämt. Der borta i Bergen har han visserligen fått ett litet fster uppteget — jag tror, det är döpt till ?Ferdesmanden? — som också talar med tungomål?, och som förnämligast skall sys selsätta sig med landthushållning och religiösa frågor; då jag emellertid ej hört af! det vidare efter första numret, skulle jag nästan tro att det dukat under för de vanliga barnsjukdomarne. I somras förebådades en storartad tidskrift, kallad Norden, redigerad af en kandidat Lieblein, bekant såsom egyptolog, samt tolf medarbetare, hvilka man emellertid, att döma af den li-7 sta, jag hörde, voro mycket olika storhe-! ter; som det ej var många, hvilka brydde ! sig om att invigas i hr Liebleins egyptiska ? 1 mysterier — på en lista i läsesällskapet Athepeeet tecknades två abonnenter — ut-, kom tidskriften ej på sagd tid; men lärer nu skola visa sig till julen med ett prothäfte, imnehållende bland annat ett före-: drag om förbållandena i Finmarken; som professor L. K. Daa skall ba hållit för nå-l. gon tid sedan, en uppsats om konst i Ve li nedig, o. s. v. Qui vivra, verra! Ytterligare l, en — ännu odöpt — tidskrift annonseras i dessa dagar af en student Johan Vibe, som för några år seden vaun en viss namnkunnighet såsom författare i ett vrövlblad, Vikingen, och som u förmodligen tänker göra samma volt — för öfrigt sans compax raison — som Goldschmidt på sin tid gjor-? de från Corsaren till Nord og Syd. Man ! har verkligen skäl att glädjas, att mon ej. är författare, när det är fara värdt att den kritiska spiran kommer att handteras afså-r dana fingrar. Slutligen bör jag ej glömma lf ett litterärt-kritiskt veckoblad, som skalPutS gifvas på Johan Dahls förlag och redigeras af docenten L. Dietrichson. Dessufom hu: ytterligare ett par organer skjutit fram; men som deras lif sannolikt slocknar lika hastigt, som det tändts, behöfver jag ej med deras namn öka denna redan allwör långa lista. Jag vill ej neka att den, som en smula känner till de litterära förhållandena i Norge, erfar ett komiskt intryck, när han öfverskådar denna talr ka skara af nyfödda, döpta och odöpta, på samma gång som det ligger någonting rörande i den föreställningen, att det i vår skeptiska tid finnas illusioner i tillräcklig mängd att fournera så många ?förhoppningsfulia, . unga författare7, vf hvilka naturligtvis hvar och en är fullt öfs vertygad om, att hans organ skall bli det enda lyckliga, det som vinner segern i detta ?bellum omnium contra omnes?, En sak är mig för öfrigt ännu cn olöst gåta, nemligen hvarifrån :lla dessa recen-1 senter skola få material till sina kritiska!! röfvaretåg och turneringar; ty då vär litte; raturs nyaste alster reducera sig till något li mindre än noll, och det ej heller är någon j: utsigt att värdet ekall stiga under den närmaste framtiden, så lär det vara antagligt, att de få fiona sig i att imitera salig Don Quixotes stridssätt och uppföra allehanda imaginära vapenskiften med fårskockar, vä derqvarnar eller med ?den käcke riddaren med spegeln?. Ett visserligen temligen magert ämne erbjuder sig i den lilla vaudevillen: ?Hon har det strengt?, af OC. P. Riis, hvilken nyligen gick öfver scenen i Kristiania och till julen skall utkomma af trycket. Samme författare ärnar på Cappelens förlag utgifva en sjelfbiograli af hans morfar, biskopen i Bergen Claus Pavels. För ett är sedan utgaf han ett utdrag ur Pavela daohöcker com innehöll atskilliva