å återkommit med förslaget inlör samma iddarhus, skulle väl då samma medel egtlö törre makt andra gången? Eller skulle nan icke nödgats gripa till medel, som ner eller mindre närmat sig tvångsåtgärer och hvilka medfört alla dylikas sorgiga följder? Lyckligtvis hindrades allt detta. B.oderandet är utan fara och framtiden visar nu jusa bilder, vid hvilka man hellre dröjer. verge skall nu stå som ett land med en nda endrägtig, samlad medborgareklass, wvaröfver blott enskilda personer skola höja ig, som med lysande, minnesrika namn förna förijensten af en sannt fosterländsk rerksamhet. Striden har nu slutat utan utt någonstädes lemna efter sig stora eller ljupa sår; på sin höjd skola några oroliga jälar, som förfelat sina personliga syftenäl, någon längre tid lida af utgången; men Sverge är icke så fattigt på statsmän, tt det skulle bli lidande derpå. Nationen kall nu med energi kunna taga itu med le stora frågor, som äro i görningen. Huru tark än Sverges utveckling varit till och ned under den sednare tidens stationära egemente, så står den likväl ännu långt efter. Vi vilja blott nämna undervisnings och försvarsväsendet, frihandelsfrågan, allt saker som Du snart måste komma till afgörelse. Om Sverge, hämmad som represenationen varit af tunga former och ståndssöndring, under sista decenniet kunnat gå så långt i reformer, som det gjort, hvadl är man då ej berättigad att vänta, sedan banden lossnat och det blifvit ett folk och en enig vilja? Först då skall Sverge med dess befolknings medfödda energi och dess rika resurser kunna visa vägen för det öofriga norden på den fredliga utvecklingens bana, så som det anstår dess framstående plats i Skandinavien. Från konungens svenska rådgifvares egna läppar har man hört den försäkran uttalas, som ligger redan i förslagets framläggande, att han icke eftersträfvar den slags makt som ståndsskilnaden tilldelar honom, makten att regera genom representationens svaghet. Mänga ha påstått att konungamakten skulle bli betydligt försvagad genom förslaget, emedan representationen skulle växa henne öfver hufvudet. Men om konungen sjelf afstått möjligheten att herrska öfver riksdagen, så har han derigenom ivgalunda beröfvat sig utvägen att herrska med och igenom den. Till hvad grad detta kan ske, beror naturligtvis endast på regeringsmakten sjelf. Om konungen kan samla rikets bästa och mest framstående män omkring sig, om Sverge således skulle komma att räkna en rad af ministörer sådana som den nuvarande — och det blir nu en ännu ädlare uppgift för de Yppiseta förmågornas sträfvande att leda andets öden än förut — då finnes på det hela taget föga att frukta för konungamaktens försvagande. Tvertom skall dess inflytande kunna betydligt förökas. Om den eger nog kraft att taga initiativet i stora saker — en bana som svenska regeringen redan någon tid med framgång beträdt — så har den vida lättare att inverka på en samlad representation än en splittrad, der slumpen spelar en så stor roll. Och i alla händelser kan den blott genom en folkvald nationalförsamling meddela sin anda och sitt sträfvande åt nationen. Derjemte är det ganska säkert att riksdagens makt skall ökas, och det är just hvad man önskat. Men denna makttillökning skall tillkomma den blott såvidt den upprätthålles och understödes af folket. Hälften af den nuvarande representationen har talat utan något ansvar; hädanefter kommer den hel och hållen att ansvara inför nationen. Om regeringen eger dess sympatier och förtroende, skall representationen icke begagna sin makt mot regeringen; och det stär denna sednare fritt at vädja till folket genom att utskrifva nya val. Det är således folket och landet, som vinner största styrkan genom det nya, och dernäst den statsmakt som sluter sig närmsst till folket. Att svenska folket skall inträda i alla en myndig nations rättigheter, att det för att upprätthålla dessa förvärfvar ett hastigare och tydligare, öfverhufvud fullkomligare organ, väcker äfven hos oss tillfredsställelse och glädje samt en liflig förhoppning att det närmare förhällande, som nödvändigtvis skall utveckla sig mellan folken på ömse sidor om Kölen i följd af den väntade förändringen, skell öka båda rikenas styrka och deras ivbördes endrägt.? Aftenbladet uttalar sig på följande sätt: Telegrafen bragte oss i rn ett budskap, som öfver hela landet skall bli mottaget med deltagaude och glädje; det svenska riddarhuset har böjt sig för tidens och den upplysta folkmeningeos anspråk, har afsagt sig sin sjelfskrifna representationsrätt och gitvit sin röst åt det kungliga reformförslaget, och i dag har presteståndet följt det af det första ståndet gifna exemplet. Mot ståndet har, såsom vära telegram i denna vecka visat, varit segt och sent att vika; men reformens talrika vänner och anhängare ha äfven i dessa algörandets dagar ar: betat för att sätta kronan på verket med en ifver och en oförtrutenhet, som endast kan jemföras med den outtröttliga ihärdighetde utvecklat allt sedan det kungliga förslagers framläggande vid förra riksdagen, och slutligen ha deras fosterlandsälskande ansträngnicgar burit sin frukt. Den i Sverge i dessa minnesvärda dagar fullbordade händelsen erbjuder i sanning en syn, hvartili historien knappast skall kunna uppvisa något motstycke. Att ett land med en urgammal författning, hvarmed privilegierade klassers intressen på det fastaste äro sammanvuxna, i djupaste endrägt mellan styrande och styrda beslutit sig att skilja sig vid institutioner, som på sin tid motsva rat sin uppgift, men under århundradens lopp blitvit för trånga att rymma en nyare tids framskridna utveckling och att utbyta dem imot andra af en helt olika prägel, hvilka äro uttryck af betydligt olika sociala och politiska grundsatser, och att denna töränd ing försiggår utan kränkande elle åsi