NN BD ledr.nde artikel: Sverges adel har således antagit det kongl. representationsförelaget. Man skall öfverallt i vårt land mottaga denna knappt väntade nyhet med känslor af glädje, beundran, lifligt deltagande för broderfolket och förhoppniogar för dess och till och med för vår egen framtid. Sverges adel har gjort en stor uppoffring. Vi räkna härtill icke så mycket de materiella fördelar, dess ställning såsom eget stånd har kunnat skänka dess medlemmar, eller särskildt det tillträde, den såsom sådant hade till en hufvudsakligen för densamma sjelf nyttig del i besluten om användandet af statens medel; vi tro å ena sidan, att adeln sjelf icke ansett denna förlust såsom den största, samt å den andra, att den i framtiden skall få ersättning härför derigenom, vtt en betydlig del af dess medlemmar skall genom medborgerligt val kallas att vara landets lagstiftare. Det har sannolikt kostat mera på densamma att försaka tron, att den såsom särskildt riksstånd var oumbärlig för fäderneslandet, en tro, i hvilken de af dess förfäder, som skänkt Sverge ära, makt och storhet, ha lefvat och andats, en tro, som många af de nu lefvande adelsmännen insupit med modersmjölken och som har uppfyllt dem med stolthet; det har säkerligen fallit mången tungt att beröfva sina barn och efterkommande den direkta rättighet de sjelfva haft att verka för landets gagn och lycka. Att de ha offrat dessa naturliga känslor, det är det stora i saken, deras oförgätliga ära. Att de afstått sin rätt under det landet var lugnt, utan att stå under något slags tvång, utan att hotas af någon personlig fara, är ett sanntridderligt drag, som förhöjer deras ära; det står klart för alla, att de tagit sitt parti afliflig öfvertygelse om reformens gagnelighet för landet. Det har ofta blifvit sagdt, att reformen skulle införa en förtjenstens i stället för en bördens adel; genom det stora steg,l som Sverges adel nu tagit, har den redan visat sin förmåga att öfvergå till det nya ridderskapet; den har invigt den nya tidräkningen på ett sätt, som skall djupt inprägla sig i hela det svenska folket; det lysande slutet på det gamla är adelns bästa inträdeskort till en framstående plats i det nya samhället. Då detta skrifves har Sverges prestestånd ännon icke fattat sitt afgörande beslut i saken; men utgången kan icke längre vara tvifvelaktig; när hufvudarmen med så mycken ära kapitulerat, kan den lilla kåren icke längre dröja med att gifva sig. För presteständet är det i sanning blott mycket få uppoffringar att göra, genom antagandet, men särdeles mycket att förlora genom att det sätter sig emot reformen; det har endast valet mellan att fortfarande vara folkets andliga herdar eller mista den del det ännu har 1 folkets hjerta, genom att hårdnackadt stå fast vid den politiska lagstiftareverksamheten. Känslan af detta allvarliga alternativ har redan förut varit stark; såsom förhållandet nu ändrat sig, måste den sega; ty de följder, som en vägran i detta ögonblick skulle utöfva på menigheternas sinnesstämning kunna knappt beräknas. Om H. M:t konungen har den man, som genom sin embetsställning står honom närmast, sagt: Må folket aldrig glömma att det är honom, honom ensam, tacksamheten tillkommer för hvad representationsförslagets framläggande innebär ädelt och högsinnt!? Genom den nya lar, som nu med en till visshet gränsande sannolikhet kan väntas, skall konungen bygga ett nytt Sverge, som skall förhöja konungaborgens lycka och sprida trefnad i folkets hyddor. Bland de stora och goda ting, för hvilka de förenade rikena ha vär konung att tacka, är detta utan tvifvel det största och bästa. Til Sverges justitieminister de Geer skall den svenska naiionen nu se upp såsom till sin första medborgare. Det är tå statsmän förunnadt att se så stora reorganisationsarbeten som det nuvarande krönta med framgång redan vid det första försöket; deta vittnar tillräckligt tydligt om beskaffenheten af hans arbete. Honom skall helt säkert Sverge tacka för den manliga och välgrundade tillit till det svenska folkets sunda förstånd och mognade tänkesätt, hvarom förslaget bär vittnesbörd, för dess einnrika och säkra begagnande af de gifna samhällsförhållandena till den nya re:resentationens stödjeponkter, för den märkliga och sällsynta enkelheten i sammansättningen af hela verket, för den värma och outtröttlighet, hvarmed statsmannen sjelf trädt inom skrankorna för detsamma, under det diskussionen var mindre liflig, för det sansade lugn, hvarmed det försvarats af honom, då lidelserna hade börjat komma i rörelse, för den trofasthet, hvarmed det i farans stund vidhölls af honom i dess oförändrade skick. Pressen har gjort sig förtjent af erkänsla genom den roll, den sp-lat i saken såsom förslagets tolk och förespråkare hos nationen. Den har sin stora del i att göra det förstådt af och kärt för den politiskt tänkande delen af folket, så att det har slagit djupa rötter deri. Den har förut icke låtit det vara nägon brist på grundlig argumentation; den har på sednare tiden med framgång kallat den nationella känslan till nytt och förstärkt lif, den har manat till ordnivg och burit aktning för sina motståndare. Den lyckliga utgång, saken fått, är dock hufvudsakligen det svenska folkets egen förtjenst. Dess tillit till den regering, som framDurit förslaget såsom sitt eget, har icke ett enda ögonblick svigtat; deuna tillit bar gilvit regering och fo!k en stor moralisk styrka. Nationen hur åter och åter vittnat tillräckligt iydligt och klart om sina allvarliga övskningur, så evt det icke kunnat misslörstås; det är icke, såsom eljest ofta, endast en lättrörd och feberaktig hufvudstad, som förklarat sig i 8 ken, det är hela folket i stad och bygd, der känslorna äro jemnare och tanken mera riktad ät det solida. Redan tidigt måste sakens förståndiga mot ståndare afstä från att förebära ljumhet å folkets sida; de måste rikta sina angrepp mo: förslaget sjelft, och här fingo de ett arhata cam äÄtveret. o deras kratter. Till