eller aktat nödigt och nyttigt, att framlägga sina förslag och låta dem undergå en omsorgsfull pröfning? Att nu, utan någon dylik pröfning, utan ens någon egentlig kännedom om det förslag, som skulle ersätta det nu förevarande kungl. förslaget, begära att detta sednare skall förkastas; sädant synes mig i sanning vara att i så hög grad påräkna, om icke lätt-trogenhet, åtminstone alldeles oinskränkt förtroende till förslagets författare, att det skulle förundra mig, om icke en uylik vexel in blanco blifver protesterad. Slutligen säger grefve Hamilton: vi begära blott uppskof för att kunna göra ändringar, och denna begäran måtte vara billig.? — Men ännu en gång, hvilka ändringar menar man? — DÅ vi härom icke fått nöjaktig upplysning af våra motståndare, blir man nödsakad att sjelf söka göra för sig klart huruvida några förändringar kunna vara af den beskaffenhet, att de verkligen utgöra ett giltigt skäl till uppskof — d. v. s. till afslag. Man måste då tänka sig antingen att de åsyftade förändringarne äro väsentliga och således röra hufvudgrunderna; eller ock att de endast äro af underordnad vigt. I förra fallet eller om ändringarne afse hufvudgrunderna, så hemställer jag om det finnes någon sannolikhet eller ens rimlighet i det antagande att alla de, som med värma och öfvertygelse fästat sig vid det kongl. förslaget, nu skulle öfvergifva detta och i stället antaga ett annat; och i fall så ej skedde tjenade ju uppskofvet (afslaget) till intet. I sednare fellet åter, eller om ändringarne endast afse obetydligheter, så måste det också vara temligen likgiltigt om de nu tillvägabringas eller icke; och äfven i sådan händelse vore uppskofvet, d. v. 8. afslaget, utan egentligt ändamål. Med ett ord, huru än dessa ändringar betraktas, för hvilkas skull afslag nu begäres, så framgår det med logisk nödvändighet, att uppskofvet i och för sig, eller sjelfva tidsvinsten, måste vara hufvudändamålet; ty antingen äro de åsyftade ändringarne snart sagt omöjliga att uppnå, eller äro de likgiltiga. Men ett uppskof är i allt fall så billigt säger man. För mn del finner jag likväl billigheten af att ändtligen komma till ett slut; att ej evigt behöfva förspilla dyrbara krafter utan resultat; och att omsider kunna uppnå enighet och frid, vara ännu större. Denna uppskofssofism, som egentligen åsyftar afslag och som äfven fått sitt eget namn (sophisme dilatoire) är emellertid den tacksammaste af dem alla att begagna. Den lånar åt sina försvarare de mest smekande och tilltalande egenskaper, såsom eftertanka, mognad, försigtighet m. m.; den tillägger deremot sina motståndare namn för obetänksamhet, yra, våldsamhet, omstörtning och mera sådant, som läter hemskt och förskräckligt. Men, mina herrar! Att uppskjuta botemedlet mot ett ondt, som man ser och erkänner, heter i bästa fallet endast obeslutsamhet och vankelmod. Att icke i rätt tid aflägsna orsaken till det onda, leder oftast till faror och olyckor. — Detta gäller nästan i alla riktningar. I det fysiska lifvet kan, i händelse af sjukdom, ett för långt uppskof med de nödiga medlen ej sällan leda till obotlighet och död. I ekonomiska förhållanden leder ofta ett börjande obeständ, om man saknar moraliskt mod att underkasta sig nödiga inskränkningar, till slutlig unde: gång. Och i den politiska verlden......... Ja! mina herrar, I hafven läst historien såväl som jag, och dess lärdomar behöfver jag såle. des icke för eder framlägga. Auw alltid tveka, att oupphörligt söka uppskof, äfven då man inser att något måste görss, blir ett betänkligt fel. Ett manligt sinne tordrar, att man i sådant fall med mod och förtröstan underkastar sig den uppoffring, som är nödvändig. Mina herrar! — Stunden nalkas! — Beelutet mäste fattas! — För min del sker det utan tvekan. Jag nedlägger villigt och med gladt sinne den sköld och den rätt jag sjelf förvärfvat. Och jeg hoppas att ridderskapet och adeln genom ett högsinnadt beslut, värdigt dess stora anor och dess medborgerliga dygd, skall undgå ända till skenet att styras af sjelfviska bevekel segrunder, och i stället hänga en ny krans — kanere den skönaste af alla — i sins minnens och sin äras tempel — ett tempel. som är oförgängligt. Korrespondens från ILund.