STOCEHOLM den Hl Bee. I cDBen medicinska frågan.c VI. Den stora fråga, som på de sednaste veckorna trängt alla andra å sido och uteslutande tagit allmänna uppmärksamheten i anspråk, har vållat att uppskof med afslutandet al artikelserien rörande frågan om den medicinska undervisningens ordnande. Vi återkomma nu till detta ganska vigtiga ämne, Det är alldeles påtagligt, att den medicinska undervisbingen skulle på intet sätt bättre befordras än genom ett obetingadt genomförande af 1959 års komiteförslag; och om, såsom icke är alldeles otroligt, ständernas förslag medelbarligen syftar ät samma håll, så borde vi följaktvligen från vår synpunkt icke hafva något ait invända deremot; men är fråga om en definitiv anordning, kunna vi för ingen del bifalla detsamma. Dessutom då, å ena sidan, för antagandet af detta förslag ovilkorligen skulle erfordras åtskilliga åtgärder förenade med icke obetydliga kostnader och, å andra sidan, äfven ett annat, af oss förut påpekadt, resultat, än det väntade, kunde vara att befara, så torde förslaget verkligen befinnas mindre lämpligt; på samma gång man torde böra anse det för staten mera passande, i fali något annat afses än förslaget uttryckligen innehåller, att då utan onödig omgång införa just detta. Emellertid har man ännu tillsvidare ganska liten eller ingen utsigt att få komiterafles radikala förslag antaget, så länge nemligen fortfarande en hop gamla fördomar få gälla mer än den sak sjelf, hvarom fråga är, och dess fördel. Så länge vederbörande ännu fösta mindre vigt vid vetenskapens och undervisningens samt allmänhetens fordringar, än vid dessa lärda barnsligheter, som kallas ?universitetsid? och fyra ?fakultetert samt de många mnarraktiga slutsatser, som härledas från dessa utgångspunkter, lärer det vara fåfängt att hoppas medicinska fakulteternas afsöndrande från universiteten och inrätiandet af en enda medicinsk skola för landet. Då vi gå att framställa ett nytt förslag i ämnet, sker det följaktligen under antagande af den medicinska undervisninfördelning mellan fakulteterna och Cainstitutet. I Vi anse då, till att börja ed, den ordning, som infördes genom 1861 ärs kungabret, fullkomligt riktig i så måtto, att om el af uen medicinska undervisniuiverlemnas ät fakulteten, så bör rligtvis vora uen teoretiska afdelVi ha ingeuting emot att medici ne lidatexamen aflägges vid fakulteten. Ehuru det ör vår öfvertygelse, attstudierna äfven till denna examen skulle med änuu bättre framgång bedrifvas i Stockholm, kan dei icke vara något tvifvel, att ju fakulteterna både i afseende på lärarekrafter och materiella tillgångar äro fullt kompetente att bilda icive kandidater; och de i universitetsstäderna (åtminstone Upsala) befintliga gjukvärdsanstalter torde med all säkerhet kunna antagas — såsom af fakulteten i Upsala anföris — tillräckliga för den förberedande k undervisning, som bör födiernv. Ehuru således det må anses såsom en orättvisa mot institulet att beröfva detsamma ett under visningsoch examensåliggande, som det förut egt och som det, minst sagdt, är lika väl i stånd att sköta som fakulteterna, så kan man likväl icke med skäl säga, att någon väsentlig skada derigenom tillfogas de teoretiskt-medicinska studierna. Men dervid anse vi att man mäste stanna. Ty om vi, å ena sidan, sålunda medgitva att de teoretiska studierna kunna vid universiteterna bedrilvas, så fär likväl å andra sidan icke förloras ut minnet, hvad som icke blott af oss sjelfve och dem, som i denna fråga stå på någorlunda samma fot com vi, utan ärfven st fokulteterna sjelfve erkännas, nemiigen att för den proktiskt-medicinska undervisningen icke allenast Stockholm med dess stora kliniska anstalter har ett gifvet före träde, utan att institutet till och med är oundgängligen behöfligt. Hvad är då naturligare, än ait, liksom den teoretiska exanen blifvit förlagd till fakulteterna — säsom, efter hvad man anser. rörande en del af den allmänna stutiecykel, som tillhör universitetet — den praktiska examen deremot hänvisas till instiiutet, som väsentligen är att betrakta såsom en tillämpningsskola? Vär plan är således i korthet: medicine kandidutexamen aflägges vid fakulteten, licentiatexumen deremot, jemte disputation och prektiska prof, vid institutet. Detta sednare läroverk blir att anse såsom en gemensam tillämpningsskola, der fakultetens lärjungar, efter att vid uviversitetet hafva erhållit den allmänna bildning, szom ädagalägges uti medico-filosotie kandidatexamen och den specielt teoreiiskt-medicinska bildning, som pröivas genom medicine kandidatexamen, slutligen — på det enda ställe i landet, der sådant kan med framgång ske — inhemta den praktiska läkarebildningen. Efter väl genomgävguaa prof vid tillämpnisgsskolan borde licentiaterna återigen af universitetet ! erhålla doktorsdiplomet. Den enda praktiska svårigheten, som kan möta vid gevomlörandet al detta förslag, är i fråga om bestämmandet af gränsen emellan kandidatoch licentiat-studierna. Det är nemligen tävkbart, att fakultetslärarne skulle vilja utsträcsa sina anspråk utöfver hvad skäligen bör anses tillhöra den teoretiska kursen, under det tvärtom Jlärarne vid institutet skulle kunna göra intrång på det rent teoretiska gebitet. Men utom det att mycket kan i detta fall reglementeras, vet hvar och en att dylika slags kollisioner tidt och ofta förekomma inom alla läroverk — och de äro för ingen del genom nuvarande SIRAP TNE NT