Beatrice, och detta var äfven verklig sanning. Hennes hjerta var öfverfyldt af sällheten och helgden af detta band, som förenar tvenne lif till ett och som till all den tjusning som poesien målar lägger det ljufva och rena behag som hvilar öfver ett lyckligt, menskligt hem. ?Jag vet inte om jag länge skall komma att känna denna sällhet?, sade Beatrice efter ett ögonblickstystnad, ?men den må vara kort eller långvarig, så skall jag dock alltid tacka Gud för att jag en gång fått röna den.? Tro mig, Beatrice?, svarade hennes man, din stund har ännu inte kommit.? Beatrice log — men månne hon trodde honom? Och nu, då du är hemma, sade Gilbert gladt, ?måste jag lemna dig och gå och tala med mairen om den angelägenhet hvarom han skref till mig.? Han lemnade henne med en glad och lycklig min, men med sorg i hjertat. Han trodde och hoppades att hon skulle få lefva; men skulle han väl pågonsin återfinna den glada och ömma, unga Beatrice, som var tillräcklig att förvrida hufvudet äfven på den förståndigaste bland män? Beatrice förblef sittande, försänkt i ett slags dröm, långt efter sedan hennes man hade gått. Hon kände sig lycklig, men mycket matt och trött. Ljudet af dörren, som öppnades, väckte henne slutligen. Hon såg upp och såg Babet nickande och leende åt henne. 4Ursäkta, frun, när ska frukosten serveras 26 Vid vanlig tid, Babet. Nå men hvad ska det bli till mat? Detta var en vida mera kinkig fråga att besvara. cHvad du vill, Babet.t Babet skakade på hufvudet. Det var icke någon torgdag; det fanns ej något kött hos slagtaren, ingen fisk hade kommit in denna morgon, och som doktorn hade sagt att de icke skulle komma förr än dagen