landet genom sin Billet de Marguerite, och blef slutligen europeiskt ryztbar genom det arbete vi nu hafva att granska, och hvilket för första gången uppfördes den 25 Mars 1858. I allmänhet är musiken i denna opera ovanligt vacker, Vik på anslående motiver samt fullkomligt fri från det nyhetsmakeri, som i sednare tider så ofta varit rikt begåfvade tonsättares förnämsta anspråk och sträfvan. Rytmerna utmärka sig för lif och omvexling, instrumentationen är vårdad, och både i solopartier, ensembler och körer andag en viss okonstlad friskhet, som, då det enklaste börjar blifva det minst vanliga, icke förfelar sin effekt. Lyriska skönheter röjer stycket i alla sina afdelningar, och om vi framför de andra påpeka den skottska lifvaktens kör i förening med ziguenarfolket i första akten, de hjertliga hemlandstoner, till hvilka Quentin i andra akten låter det franska hofvet lyssna, samt tredje aktens liffulla terzett, sker detta blott derför att dessa nummer tycktes oss mest egnade att hastigt och omedelbart verka på åhöraren. I karaktersteckningen synes maöstron ega mindre förmåga, hvilket likväl i detta arbete är temligen ursäktligt, då Walter Scotts i detta afseende oöfverträftade talang öfver de musikaliska härmningsförsöken kastar likasom skuggan af en jätte, och då dessutom den store författarens hänförande verk blifvit såsom libretto nästan ännu mer vanstäldt än som gemenligen är fallet vid en dylik omklädnad. Att musikaliskt tolka Ludvig XI:s, i sin förenihg af nedrighet, statsklokket och kraft, med dertill hörande allehanda egenheter i hela verldshistorien ensamma karakter, torde också, äfven för ett vida större snille än Gevaert, vara hardt när omöjligt. Må man emellertid göra full rättvisa åt hvad. kompositören äfven på detta fält fökt åstadkomma, och erkänna att Quentins melodiskt intagande entr, konungens cyniskt glädtiga bordvisa samt nästan hela Orevecoeurs parti äfvensom figurteckning ingalunda äro att förkasta. Vid skildringen af Isabella har tonmålaren deremot låtit muta sig af den (år 1858) moderna smaken, och andra aktens koloraturaria är, huru väl den än utföres, en af operöns svagaste puinter Recitativerna förekomma i allmänhet något entoniga och färglösa, och i målningen al ziguenaxtifvet röjer sig, ehuru dea är rask och hurtig, ingenstädes Weber , Schumanns eller ens Balfes konstnärliga lokalfärg. Utförandet var i allo sådant, som man af vår utmärkta sångseen har att förvänta, och om äfven det stormande bifall, hvarmed stycket mottogs, till icke rivga grad kan tillskrifvas högre och för aftonens musikaliska prestationer främmande orsaker, erkännes medsonöje atten sådan framställning, vid hvilket tillfälle som helst, borde balva beredt mycken framgång såväl åt artisterna som åt tondikten i-dess helbet. Hr Arnoldsson framhåller styckets hjelte med all den-liflighet och värma som rollen fordrar, och hans sång är alltigenom rent musikalisk, samt någon gång äfven djupare känslig. Till de vackra toner han sjunger inför hofvet torde de vid f. sten uppträdande nvarrfigurernas mimiska ackompagnement näot böra inskränkas, emedan den eftekt, som I denna kontrast åsyftas och ernås, icke är angenämt anslående,. Hr Lundbergs mask, såsom den på samma gång storartade och vederstygglige Ludvig, är historiskt trogen och karakteristiskt förträfflig, och både i sång och aktion söker han gödtgöra librettoförfatternes försummel ser. Det ridderliga mod, som gör den gode sir Walters Isabella så intressant för läsaren, röjer sig i operan blott i en bravur-aria, hv:lken, såsom redan anmärkts, sjunges särdeles väl. För öfrigt är hjeltinnans karakter enkel, mild och behaglig och sålunda väl lämpad för fru Stenhammars uppfettning och förmåga. Framförallt utmärkte hon sig i sista aktens vackra duo och hennes derefter följande bön till den chevalereske Crevecoeur. I dennes karakter — måhända den bäst genomförda i hela stycket — har hr Arlberg fått ett för hans talanger särdeles passände parti, hvari både haus dramatiska : och lyriska förtjenster ständigt göra sig li gällande och af åhörarne med särskild uppmärksamhet belönades. Hr Uddman är genomkomisk såsom den skrytsamt enfaldige repslagaren från Lättich, och hr Willman (le balafr6) gör, såsom vanligt med hans lyckliga natur och skärpta omdöme, allt hvad af rollen kan göras. Afven om fru Strandberg, såsom Rispah, en för libretton tillskapad biperson och om mll Lublin (Hameline) liksom om hr Walins framställning af den mot sin konung lika trogne, som mot hela den öfriga verlden fiendtlige Tristan I Hermite är intet annat än godt att säga. Hr Ohlsson har på sednare tid gjort stora framsteg, men bör taga sig till vara för faran att försjunka i ett stereotypt, nå got uppskrufvadt liflighets-manår. Orkestern fyller sin roll med vanlig omsorg uch operans uppsättning är praktfull och lysande. Hr Wallmarks öfversättning af texten röjer — om än icke i så hög grad — den förmåga, som vi i bearbetningen af Faust alltid beundrat. Sällan eller aldrig hafva vi sett en så tacksam och avimerad publik som-denna, hvilken äfven bestod af idel för aftonen glada och lyckliga menniskor. Bifallsstormarne voro täta, de flesta nummer belönades med inropningar och både före och efter operan sjöngs med anledning af dagens för hela landet välsignelserika stora tilldragelse vår sköna folksäng,