Idödsstund har man varit mycket rik på löften, man har sökt öfvertyga, öfsertala, man har bönfallit och sagt: är ni inte: för, så rösta inte 0. s. v. — men i verkligheten, hvad har man väl bjudit oss på, jo på fastighetsegare och icke-fastighetsegare, på ett stort Penningbelopp och på ett litet såsom census, man utesluter ur den tillämnade representationen, bildningen, man vill undvika officerare, embetsmän o. s. v., och man vill skänka oss en kammare, der jordbruksintresset är det framståendde, men det politiska lifvets målsmän tillbakassatte. Vi framhviska ej vårt nej, såsom en föreegäende talare behagat uttrycka sig, utan vi säga det högt, men vi säga också, och det lika högt., att det kongl. förslaget ger oss blott 5-rdrs-äcdlingar, 3 eller 4 rdrs-vanbördingar. Hvad fruktar då adeln af representationsförändringen, frågar man. Jo, vi frukta att vårt nationalförsvar blir vanvårdadt, att landets hela kultur skall gå om intet, det är detta vi i främsta rummet frukta, och vi ha redan sett prof på hvad man kan vänta sig af ett visst stånd för vårt nationalförsvar. En föregående talare hade frågat om det väl vore öonskvärdt att genom tre stånds beslut pålägga allmogen någon ny börda. Men hur hade väl den ädle tal. sjelf handlat. Man önskade ett annat finanssystem, men derpå fästes ej minsta afseende. Då den ädle tal. ej fäste afseende på landets uttryckta önskan, så kan adeln också gerna mötsätta sig regeringens förevarande förslag. — Vid sjelfva förslaget, med dess små förtjenster och stora fel, ville tal. icke uppehålla sig — den som riktigt älskar sin sköna, ham tager henne, trots alla hennes fel, men så böra vi dock ej göra. Må den arftagare, som skall efterträda oss, göra det, men må mean gifva oss kammare på folklig grund, må men dock ej komma med några möjigheter, med några sannolikheter, utan med fullkomliga säkerheter, de andra sämhällselementerna må insätta sina ledamöter, det är nyttigt, men adeln till ett visst antal äfven sina, ty adelns erfarenhet och intelligens torde kunna blifva af god nytta. . Grefve ESpärrg sade sig ej Nå haft för afsigt aft yttra sig, sedan frågan förut erhållit så grundlig utredning, men då et yttrande af Kor, nom , vid adelns, enskilda sammankomster blifvit framdraget, ville han ej underlåta att yttra sig. Tal. hembar då först sin tacksamhet. till regeringen derför att hon framlagt förslaget; dermed ville tal. dock ej ha sagt att han delade rege: ringens åsigt, att man borde acceptera det med dess många brister. I al!lmänhet, menade tal. tillade menniskorna allt för stor vigt åt händelser, i hvilka de sjelfva deltagit. Så vore det också med dema agitation, hvilken tal. ansåg skola om några år komma att blott utgöra en försvinnande pfick på händösernas stora tafla och att man skulle vid närmare eftertanke komma att göra sig den frågan, hur det egentligen kom till att man;agiterade så ifrigt. Det är ett ktel hos-oss, .mina, herrar, erkännom det, att vi låtit den vga frågan ligga nure så länge som vi gjort. Under 25 år har den varit vid lif, men hvad betyda väl 25 år i en nations Jif! I England höll man på i 100 år innan reformfrågan gick igenom. Ar otåligheten nu så stor att man ej längre vill afbida lägliga former för att få saken algjord; så ha vi ännu större anledning än eljest att afslå, men tal. hyste ej denna tanke cm det lugna svenska folket, utan trodde att det nog skulle väntas — Om vi här kämpade för våra barn — fortfor tal. — eller för några egennyttiga motiver, skulle äfven jag känna mig generad, men tal. stod lugn i den ötvertygelsen, att så icke var fallet. Om adeln ville undan: skjuta frågan, då skulle tal. också skämmas, men så ville ej ståndet, det ville afgöra densamma. Alla talare, som hörde till tal:s parti, hade sagt att grunderna för förslaget vore antagliga, att de gillade: de samfällda valen, de hade förklarat att de ej ville behålla sjelfskrifvenheten, att de finna ståndsindelningen olämplig — hvad strider man då om och vore det så obilligt om adeln för sin jordbesittning skulle önska att bli något mera framhållen än nan i förslaget velat göra. . Talaren. hade läst, flera arbeten i den representativa rätten, bland andra den, bekante ansedde skriftställären Stuart Mills. Denne författare gillade de. samfälda valen, men man såg dock hos honom bemödanden att åt intelligensen inrymma den plats den will och bör ha. Detta hade man i det kongl. förslaget ej fäst sig vid. Vore det döck skäl att vid stiftande af nya förhållanden lemna det gamala alldeles åsido? Väl hade det sagts att förslagget grundar sig på bestående förhållanden , mern detta bade talaren ej kunnat finna. Åt arbeetsklassen hade man ej brytt sig om aut gifva nåågon.plats, men.den tiden torde ej vara aflägse: då åt den nu uteslutna kasten inträde måste beredas irepresentationen och Stvart Mills säger också detta: Saken är den, att om ej arbetaren får ha-sin hand med i den bestående institutionen, så älskar han den ej. Det är således omöjligt :tt; såsöm vi gjort, längre neka denna klass tilträde, men då yore också af vigt att man i tid tänkte på att hafva i ordning ett tillräckligt motstånd mot dem som förr eller sednare. komma att rycka in i andra kammaren. En sådan författning.idemokratisk anda är nyttig och: välsignelserik för vårt.land och för det bour: fonem regemente förslaget hyllade. Talaren unde för sin del ej annat än föredraga -demokratiens regemente, framför bourgeoisiens. Det vore ej första gängen som talaren ginge längre än hans motsttåndare och härpå framdrog talaren exempel. (Om talaren således önskade afslag och uppskof.nmed den ifrågavarande reformen, så undanbad ham sig att få höra beskyllningen att han läde ut siina nät. Talaren öfveergick till kamrarhes bildande och ansåg att det vore alldeles nödvändigt att den öfra kunde ertbjuda en motvigt mot den nedra. Denna sednaree skulle snart komma att betydligt ökas och i dem omständigheten låge en fara, då kamrarne äro så olika och bli det ännu mera. Valen till öfrra kammaren ansåg talaren skola komma att ut:falla i samma anda som i den nedra och då saknar den förra all återhållande kraft. Åtskilliga anmärkningar af föregående talare företog talarem sig nu att bemöta. Hvad befarade man af förslaget? hade man sagt. Jo, ville talaren svara, man befarade partistriderna. Tror man då ej att frihetstiden kan återkomma? Jo, börjar man blott med konungamakten och hat och kif uppstå mellan dem som eftersträfvade inträde i kamrarne, så vore vi just uppe i frihetstidens slitningar. Man befarade attvårt försvarsverk komme att bli vanvårdadt, så hade en föregående talare sagt och så trodde talaren och de med honom liktänkamde. Konungamakten blefve ej försvagad, hade man sagt, konungen kan ju upplösa riksdagem; men man känner dock allt för väl från andra representativa staters historia. att denna magt är obetydlig utom det att den är obehaglig samt att de nya valen till största delen bli de gamla lika. Konungen eger ensam initiativ vid de urtima riksdagarne, har man vidare sagt; ja men det dröjer ju ej länge förr än kamrarne på lagtima riksdagen kunna göra sin makt ällande och der har konungen ingenting att säga. id alla förändringar har missnöje spätts men det har ej försports, så har man också sagt; exemlet var dock ej det bäst valda, ty. missnöje råder verkligen i landet med de sednaste finansiella åtgärderna. Man har bland annat hugnat oss med den trösten, att Hvad förmultnadt är skall ramla, Ochi det nya friska växa Uppp utur förödelsen.? Att det förörmultnade skall ramla, det må vara, men ait någgot nytt friskt skall växa upp ur förödelsen det vwore dock väl mycket begärdt och sannerligen dett skulle vara att undra på om ståndet skulle dragaa sig för att mottaga inbjudningen att hylla förslagget. På tal om förödelsen ville talaren nämna vvårt grannrike Danmark, hvars sednaste olyckor uppkommit genom dess ministrars oklokhet och den olyckliga grundlagen. Vi äro ei i den författning att vi skulle tillåta oss så— TE Fa PRete CE ff Ft