plig Ar de som detta folkrepresentantens pligt att underordna sin individuella åsigt det allmänna högt uttalade tänkesättet hos det folk han representerar. Ty, mina herrar, det är icke adeln vi här representera, det är endast grundlagen såsom svenska folkets representanter vi föra talan. Vi hafva nu att rösta öfver ett förslag, framlagdt af köpungen och en af hans och folkets förtroende omfattad regering — ett förslag, emottaget med . entusiasm af tvenne riksstånd, representerande den talrikaste delen af skattdragande medborsare och understödt af en frän alla landsändar fenljudande mening som fordrar den deri föreslagna förändring. Det är slutligen en ganska Betydande, och som jag med visshet tror, en öfvervägande majoritet af ridderskapet och adelns ledamöter vid och utanför riksdagen som inskrifvit den på sin fana. Jag hemställer då, om icke de i denna fråga tveksamma hellre böra slutä sig till denna stora majoritet af folket och dess representanter, på hvilka ansvaret för förslagets antagande hvilar, än att såsom en högst ringa minoritet ådraga sig det tunga ansvaret för förslagets förkastande samt dess icke förutsebara följder af splittring, oro och missnöje. Jag frågar slutligen, såsom adelsman, om det icke må vara Sverges ridderskap och adel värdigast att: afsluta svenska adelns hitintills så hedrande politiska historia genom att fritt och otvunget ned. lägga en spirå, som den utider sekler ärofullt i fört, men som, medgifvom det, redan i sjeltval. verket fallit ur dess hand; att derigenom gifva Europa det vackra exemplet af ett lugnt framåt skridande på humanitetens bana, af enighet, styrka och sjelfappoftring för fosterlandets väl samt, under folkets jubel, utbytå den ärfda sjelfskrifvenheten mot den vida dyrbaräre, som åt! ridderskapet och, adelns aktade ledamöter kan förvärfvas genomsfortsatt allmänt förtroende, medborgerlig dygd, vidsträcktare verldserfarenhet och en mer framstående politisk bildning. Jag röstar af själ och hjerta för förslaget. -Frih. A. Cederström. Adeln hade blifvit uppmanad att afsäga sig sjelfskrifvenheten; detta vore i sanning ett stort offer, men adeln hade nu att väljå mellan två altaren: fosterlandskärlekens och sjelfviskhetens, och han bad den akta sig för att offra få det altare som kallades sjelfförgudningens. Hvad sjelfva förslaget anginge ville talaren ej länge upptaga tiden, och talaren hembar regeringen en tacksägelse för en länge efterlängfad representationsreforin i tidsenlig riktning. Öm förslaget antafres skulle detta bli en ärofull dag i svenska adelns häfder, men faller det skall svenska folket beteckna den dagen sås. som en verklig olycksdag. Hafven--I glömt, It som motsätten er förslaget, denna franska ådel, som under laväsflyktens dagar måst framsläpa ett lif i elände! Bättre vore om helaadeln bortblåstes än att vår gamla moder Svea störtades ned från sin tron och i fallet droge svenska folket med sig. Med att lemna Sitt bifall till det kongl. förslaget utsådde adeln ett säde till froni; ma för efterkommande, ett säde, som skulle bärå rika frukter. Talaren önskade att han funne ord nog kraftiga-att skarpt intränga i deras bjertan, som ännu visade sig motvilliga; han önskade att adeln måtte veta inse hvad dess pligt fordrar i striden för fosterlandets väl, och hellre borde adeln lemna hjelmen qvar på slagfältet än återkomma från kampen utan att ha vunnit seger öfver sig sjelf, sina fördomar. Med denna önskan bad talaren att få skänka sin röst åt det kongl. förslaget. . Hr Mannerskantz förklarade, att hån med lugn tillförsigt ville ikläda sig ansvaret för de många vådor som förespeglats och för sitt votum till det kongl. förslagets förmån: Tal. hade under en lång riksdagsmannabana riktat sin upp-. märksamhet på denna vigtiga fråga och i alla riktningar skärskådat den. och han bade kommit till den öfvertygelsen, att det skulle vara omöjligt att på annan grund än det Kongl. förslagets kunna ombilda vär. representationstorm. Med känslans värme ansåg tal. derför, att det enda sättet för ordnandet af denna angelägenhet vore det nu framlagda. Tal. bemötte några af mot. ståndarnes invändningar och ansåg att förslaget innehölle de mest, konservativa, 1. ädel mening konservativa elementer, som under våra nuvarande förhållanden vore möjliga att införa; denna konservatism låge så att säga i förslagets pulsådror: den högre bildningens målsmän, funne man der öfverallt främst, ledande de materiella intressenas. Samhillet kunde i våra dagar ej indelas efter den gamla grunden, utan efter ortförhållandenas. Striden i denna fråga började 140 mellan förfäktarne af de olika grondsatserna om samfällda val eller ståndsoch klassval. Han hemställde om man nu, efter tjugo I. fem års förlopp, borde kunna taga för gifvet att , striden mellan den ena och den. andra af dessa 1 rundsatser borde vara slutad; hela landet harji ju nu förklarat att det är på den, samfällda.grund:(s valen som landets representation skall vara fotad. I c De, som ännu ej ansett sig öfvertygade om att den grundsatsen är den gältande, borde foga sig i efter hvad de nyligen fått erfara. Någon vinst j Å i I C 1 I af. uppskofvet erhölle adeln alldeles icke, den ttsatte sig blott för svåra följder deraf. Man hade sagt, att tiden ännu ej vore inne till frågans afgörande, men tal, ansåg att just nu vore afgörandets rätta ögonblick kommet; begagnas det ej, så kan nationen, få plikta dyrt derför att den ej vaknade upp i rättan tid. När talaren började sitt föredrag iklädde han sig ansvaret för z förslagets antagande, men när han nu slutade lt vältade han ansvaret på dem, som med sin röst I bidroge till dess förkastande. fi Hr Flach förklarade, att han gjort sig till rek få att aldrig låta sig dåras af granna fraser, och V an vore afgjordt mot detta kongl. förslag. Ta Ik laren hade samma anmärkningar som åtskilliga d andra tal. rörände första kammarens sammansättning, census, orättvisan mot de obesutne, lf kamrarnes lika stora makt o. s. v. Talaren ut-r bredde sig rörande tidsandan, om den rörelse, lt som säges genomgå folket;och om dessa depnr tationer, dem han fann ömkligt löjliga; han lt trodde visserligen icke att ministeren tillställt !1 dessa löjliga uppträden, utan blott dess fanati-i serade anhängare, som ville neddraga dennals fråga; dock: rösten var Jakobs röst och hän-lj derna Esaus händer. Dessa deputätioner, om de )1 fört eder talan, m. h., ha dock ej fört min. Talr laren hade ej velat i tidningarne läsa om detta ls deputationsväsen, hvilket han fann påminna om l1 deputationerna till den olycklige Carl Stuart, ly hvilka i underdånighet vände sig till honom och l slutligen i alterdjupaste underdånighet afklädde i: honom den kungliga purpurn. Tal. uppmanade l1 ståndet att afslå detta förslag, och samtid och li: efterverld skulle då vittna derom att adeln sökt . värna fosterlandet för de stora faror, dem för-; slaget obestridligen skulle medföra. ; r Liljenstolpe yttrade sig dels muntligen, dels skriftligen, men det var nästan omöjligt att uppfatta hvad talaren sade, i anseende till det l buller som rådde i salen, och hvilket landtmar-y skalkens klubba förgäfves sökte tysta. Talarens j; mening var egentligen att uppläsa ett yttrande l; af frih. Ludvig Johansson Boye, hvilket skulle vara af öfvertygande vigt, men ståndet ville ej lyssna dertill; när ej andra uppmaningar att vara tysta hjelpte, bad talaren, att man åtminstone för damernas på läktaren skull ville upphöra med sitt sorl, men icke heller å detta vädjande fästan des afseende, och tyvärr kan referenten ej nied-q dela mer än talarens slutord: Jag röstar naturligtvis för afslag! Frih. C. v. Platen. Genom sjelfva förslaget och det allmänna bifall det rönt var det för tal. klart, att frågan ej kunde falla, och då tal. ansåg de grunder, på hvilka förslaget hvilade, vara de enda som kunde antagas, ville tal. afsäga ag sin sjelfskrifvenhet och rösta för antagande af förslaget. Hr Brakel kastade en historisk återblick på det sätt, hvarpå våra stånd uppkommit, huru de utvecklat sig, samt hur adeln haft sin upp