någom nyhet, att vår statskyrka är mer beslägtad med Rom4, än med åtskilliga protestantiska sekter. Oförsonliga motsägelser i nästan samma andedrag i förening med en vämjelig salvelse och storarted gestikulation utmärkte hr biskopens långa tal. Doktor Fant instämde med dr Flensburg och biskop Annerstedt. Äfven prosten Bergvall talade emot förslaget af fruktan för demokratien. Kyrkoherden Englund talade kort och enkelt för förslaget, hvars antagande numera är blott en tidsfråga. Äfven dr Söderberg hade efter svåra inre strider kommit till den öfvertygelsen, att man ej får göra sig blind och döf för den mäktiga opinion, den v0x populi som talareni detta fall trodde vara vox dei, och som yrkar dess antagande. Dr Nordlund hade varit mycket tveksam, men fruktade att afslag skulle leda till en samhällets grundvalar skakande splittring, fruktade ock en för kyrkan förderfbringande afvoghet mot densamma. Röstar derföre med full öfvertygelse och fredadt samvete för förslaget. Doktor Björkman uppläste ett skriftligt anförande, hvari han uttalade sig mot förslaget, icke derföre att han ville att ståndsförfattningen skulle bibehållas, utan emedan han ansåg det nya förslaget ej lemna tillräckliga garantier för framtiden. Doktor Lindgren moraliserade en ledamot, som tillåtit sig, som han yttrade, replikera och kastigera andrås anföranden, hvilket han icke kunde gilla i en så högtidlig stund som denna, då det icke var fråga om en diskussion, utan då enhvar gjorde sin politiska bekännelse. Professor Selander uttryckte sin förvåning, ait ett förslag, som framlagts af konungen och regeringen samt understöddes af hela nationen, kunnat möta motstånd i presteståndet. Han var nog lycklig att hysa den öfvertygelsen, att förslaget vore för närvarande det bästa som kunde fås och detnyttigaste för landet. Men om han också hyst en motsatt öfvertygelse, skulle han ändock tvekat att emot hela landets önskan höja sin subjektiva mening. En föregående talare hade slutat sitt anförande med orden: Salus reipublice suprema lex esto. Tal. ville tillägga, att han ansåg detta förslag vara ej allenast salus reipublice, utan äfven salus ecclesice. Dr Fallenius hade hyst stora betänkligheter mot att bifalla förslaget, men dels gjorde situationen för ögonblicket, dels hans farhåga för att den vigtiga frågans efgörande kunde komma att bero på en enda röst, äfvensom den fruktan han hyste, att vådorna af förslagets förkastande kunde blifva större än af dess bifallande, att han nu, under önskan det Herren ville välsigna verket, röstade för detsamma. Hade han kunnat hoppas, att förslagets förkastande skulle vunnit en större majoritet på riddarhuset och att ett bättre förslag blifvit framlagdt, skulle han deremot nedlagt ett nej i voteringsurtnan. yrkoherden Ljunggren röstade ja i den vissa öfvertygelsen, att förslaget ekulle lända till fäderneslandets väl; han ansåg allt i samhället, som behöfde konserveras, vara väl bevaradt genom första kammaren, ej heller såg han i förslaget någon fara för kyrkans bästa, likalitet som han hyste någon fruktan för jordbruksintressets öfvervigt. Föröfrigt hade hans förut fasta öfvertygelse blifvit ytterligare stärkt genom den allmänna nationella rörelse, som fört deputationerna, bestående af landets utmärktaste personligheter, till hufvudstaden. Ståndet åtskildes kl. half 3 e. m. och sammanträder åter i morgon förmiddag kl. 10.