är ett tal, som folk tror. Men om presterskapet söndrar sig från församlingen af put eller högmod eller timlig fördel, iksom det endast vore kalladt att hålls acket i styr, så verkar man i alldees motsatt riktning mot apostlarne och deras sanne efterföljare. När Petrus med sitt kraftiga tal på pingstdagen genom Guds helige ande omvände tre tusende själar, så har man måhända genom de olyckliga kraftorden vid ifrågavarande tillfälle genom högmodets ande vändt ifrån sig flerdubbla antalet; och det till verklig sorg för den sanne vännen af svenska församlingen och hennes presterskap. Men då de anförda orden ställdes till presteståndet vid riksdagen, kunde det synas sannolikast, att med tiden menades den tids åsigt, som yrkar riksdagens sammansättning utan aiseende på stånd, sävida icke talet om möjligen stundande timlig nöd derigenom blefve alldeles meningslöst, enär presteståndet i sin helhet onekligen skulle göra en verklig besparing, men ingen ny utgift eller annan förlust genom befrielse från sin riksdagsskyldighet. Eljest vore det dunkla yttrandet, så tolkadt, ett ord i sinom tid. Kan riksdagen vara presteståndet förutan, nog kan presteståndet vara riksdagen förutan. De kunna det i sanning båda. Riksdagen kan och bör befrias från ståndssplit och ränker, dessa olycksaliga yttringar af det onda ?statssamvetet?, hvilka äro en verklig pest för sed och tro i landet. Presteståndet kan och bör befrias från en befattning, så främmande för dess egentliga kall, så skadlig för dess stälining till församlingen. Det passar icke heller tribuni plebis? att öfvergifva folket i dess nöd och sluta sig till ett parti, om än så förnämt. Deraf följer ovilja och smälek. Bättre att lefva aktad i sitt kall, om än så ringa, än att innästla sig, der man dock i sjelfva verket försmås. En uppriktig anslutning till folket skulle å dess sida hedras med tacksamhet och förtröende. Farhågan för timlig nöd skulle visa sig mera ogrundad ännågonsin. Men orätt är att säga dem handla såsom tidens barn, hvilka endast yrka rättvisa och billighet, ait svenska folket sjelft må bestämma, hurudana Jagar det vill lyda och huru stora skatter det vill betala, och icke snarare dem, hvilka envist vidhänga en föråldrad och förderflig ståndsförfattning, som af sina egna upphofsmän 1809 förklarats för någonting tidligt, ofullkomligt och öfvergående, som endast för herrskande fördomars skull ansågs böra tillsvidare antagas såsom grundlag. Saken hjelpes icke genom utspädning af de gamla stånden med läkare, skollärare, domareo. s. v., föratt här bota sjukdom, ästadkomma tukt eller bringa rättvisan till heders. Eller är icke svenska folket moget för sjelfstyrelse? Hvems är då felet? Detta är ju att bryta stafven öfver sig sjelf. En gammal man höll sin fromme son ända till hans 43:dje år i fullkomlig omyndighet med samma retliga otålighet, som om han ständigt fruktat en tioårings, ihvarje ögon blick lätt utbristande okynne. När den gamle gossen nu tog arf, befanns han ingalunda vara någon odåga. Hvem annan än misstro och Obskurantism har hållit vårt folk så länge i omyndighet? Men det skall säkert visa sig ega vett och sans, om det nu färklaras myndigt. Svenska folket består ju dock af förståndigt folk och torde kunna undvara förmyndare. Eller är meningen att det skall förfäas och förfalla till likgiltighet, vare sig med de högsta klasservai vällustig domning eller med de lägsta i supig dåsighet? Ack, då är det slut med gamla Sverge. Det kan icke lefva sig sjelf värdigt, utan ett kraftigt och lifligt deltagande för allmänt väl. Nu är ögonblicket inne, att en sådan ande må inblåsa nytt lif hos ett domnande slägte. Ingen uppoffring för detta ändamål är för stor. Må den, eom tvekar, besinna huruvida han är sitt fosterlands vän eller icke! FR EF VT RP PE ae FE PI