emot detsamma. Fördraget skall til slut entagas, men det tyska småstatsväsendet skall åter inför Europas ögon ådagalägga sin obotliga vanmakt och svaghet. KORR AES Kort utdrag ur svenska församlingens lära om Guds rike, med anledning af en politisk predikan. Guds rike är icke af denna verlden, det har sin grund och kärna i Gud och hans verld, men likväl i denna verlden, fasticke såsom ett verkligt och fulländadt, utan endast såsom ett möjhgt och ofulländadt, hvilket skall utvecklas till ett verkligt. Det verksamma medlet för denna utveckling äro sakramenten och Guds ord, icke presten, hvilken endast är ett syndigt och svagt redskap i sitt kall, liksom hvarje annan menniska i sitt. Nådens medel äro verksamma, utan efseende på prestens andliga tillstånd. Men vill han vara en trogen tjenare i sitt kall, så måste han egna alla sina krafter åt ordets förkunnande och derigenom arbeta för Guds rikes tillväxt och utveckling på jorden. Det är alltså ett argt kätteri; att han må öfvergifva sin hjord för att deltaga i beskattningsfrågor och lagstiftning om bränvin, tull och andra verldsliga angelägenheter, med hvilka han å sitt emhetes vägnar platt ingenting harattskaffa, Ännu svårare är den hyllade irrläran om en efter påfviskt mönster uppdiktad sakramental prestvigniog med outplånliga krafter och åfvor, hvarigenom prestep, stäld emellan ud och menniskor, har att tillyxa helgon i Guds rike efter sin egen snitt. Ack, hel gon kunna endast så till vida nämnas i Guds rike på jorden eller den kristna församlingen, som hennes medlemmar af Kristus återlösta och försonade, och Guds ande ständigt är i hans rike verksam; men för sig betraktad är hvarje ledamot af denna församling, presten inberäknad, en syndig, eländig varelse, hvilken har ingenting, hvaröfver han skulle berömma sig. Huru nu staten skall inrättas, derom bestämmer Guds ord intet, utom att hvar och en må beflita sig om rättfärdighet och tro och blifva sitt kall trogen. Kan tiden vara oss förutan, nog kunna vi vara tiden förutan.? Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta och medför liksom det 8. k. tyskeriet mer hufvudbry än verkligt gagn, hvarför detär föga mödan värdt att dermed sysselsätta sig. Mendå dylika förbistrade talesätt skada just genom sin grumlighet, då intet försök blifvit gjordt att ådagalägga de dunkla ordens möjliga mening och deras menliga verkan genom ingenting så förelages som genom att bringa dem till tydlighet, så må de här i korthet skärskådas. Det gåtfulla yttrandet åsyftade naturligtvis hvarken den tid, hvarunder alla ändliga väsen uppstå, utveckla sig och försvinna, icke heller togs tiden i betydelsen af en viss tids menniskor, såsom då man säger: Sokrates förstods icke af sin tid; ty presterna äro liksom alla andra arma dödliga varelser just till i och med den tid de lefva, och kunna icke sjelfva vara sin tids menniskor förutan, redan derföre att det protestantiska klerke riet icke längre idkar den mängd slöjder, hvilka vår nog stora vällefnad ovilkorligt kräfver. Så torde t. ex. icke ens konsten att laga mat vara så grundligt känd och odlad af det högv. ståndets egna ledamöter, att det kan lefva anständigt utan att anlita andra samhällsmedlemmars bistånd. Med tiden betecknas ock slutligen en förherrskande riktnivg hos en viss tids menniskor, hvarigenom de, med liknöjdhet eller förakt för det evigt sanna och bestående, uteslutande eller hufvudsakligen göra någonting tidligt, ändligt och förgängligt till föremäl för sina önskningar och sträfvanden, såsom t. ex. rikedom, vällust eller titlar, ordnar och dylik fåfönglig grannlåt. Om nu vi?, som skulle kuona vara tiden förutan, betecknade det tjenstgörande presterskapet, hvilket tyckes bestyrkas af det följande talet om individer? eller en hel klass af individer?, hvilka genom den temligen lättsamt ifrågasatta söndringen skulle blottställas för timlig nöd, och med tiden alltså måste afses församlingen, så är först och främst denna söndring omöjlig. Då församlingen utvecklar sig itiden, så skulle hon säkerligen alldeles affalla från sin kallelse utan redliga lärare, som troget och ihärdigt undervisa, bedja, förmana, varna straffa och trösta. Att presterskapet skulle kunna undvara församlingen, är icke mindre oförnuft, antingen man håller sig till svenska församlingens lära, att predikoembetet är förordnadt af Gud, d. v. 8. har en väsentlig, nödvändig och förnuftig grund för sin tillvaro, eller den Kliefothianska irrläran, att hvarje prest, således hvarje kyrkoherde, är af Gud församlingen tillskickad?. Genom en sådan sjelftillräcklighet tillägger man sig en herrlighet, som man ingalunda eger, och gör anspråk på en vördnad, som icke kan blifva annat än hycklad, om han bistås. Man borde komma ihåg, att det är församlingen, som föder sitt pesterekap, och för hennes skull njuta många dess medlemmar rika förmåner. Vidare är allt ordande om timlig nöd minst sagdt obefogadt. Hvarest presterskapet utgör församlingens verkliga målsmän, lefver midt i hennes krets, och verksamt för henne mot hennes sanna väl, ofta temligen obemärkt för henne sjelf, der seknar presterskapet aldrig nödig inkomst, oskrymtad kärlek och redligt understöd af alla rättsinniga. Men äfven der pre sterskeptt i viss mening skiljer sig från församlingen, är likgiltigt för hevnes sanna väl och värdslösar hennes vigtigaste angelägenheter, lider presterskapet ingen brist, åtminstone icke den del deraf, som skickar ombud till riksdagen. Att det illfänas att bibehålla lottlösa parias inom sitt stånd, är dess egen skull, icke den minsta bland dess högmodssynder. Äfven under. nu rådande spänning beviljas ansenliga Jönebelopp, som icke utan stor försakelse af församlingens medlemmar kunna utgöras. Slutligen är det orättvist samt för tiden och rummet alldeles olämpligt att utpeka församlingen såsom endast bestående af tidens barn, liksom skulle tidens lvten. fäfänga. verldssinne,