—— Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 24 Nov. Ej blott inom den lärda verlden i Berlin, utan äfven inom stora kretsar i den preussiska hufvudstaden firas i dag en fest, hvilken på ett harmoniskt sätt gör ett afbrotti de politiska omsorgerna och sysselsättningarne för dagen. Den berömde fornforskaren August Böckh tillryggalägger i dag sitt 30:de år. Hans vetenskapliga lärjungar och beundrare framföra sina lyckönskningar till bonom, och pressens ö verensstämmande loftal bära vittnesbörd om, att äfven folket af hjerta och själ vill fira denna den store vetenskapsmannens hedersdag. Afven den bildade lekmannen inser, att Böckhs verksamhet länder alla hans samtida till ära och berömmelse. Böckhs strängt vetenskapliga forskningar karakteriseras isynnerhet derigenom, att de aldrigt ba afstängt sig från lifvet, utan vinnlagt sig om att begagna lärdomen 1 böckerna cch i språket såsom ett TOPpsog till kunskapen om lifvet och till att förbinda den djupaste erudition och de utmärktaste fornkunskaper med den friskt pulserande närvarande tiden. En om också flygtig skizz af hvad förfataren till Atheniensernas statshushållning? uträttat på fornkunskapens vidsträckta område skulle öfverskrida utrymmet för denna korrespondens. De skatter, som han med ikta human ända afvunnit de förgångna århundradena, äro ju också redan för längesedan spridda öfver och uppskattade af hela verlden, öfverallt der den lefvande vetenskapen räknar lärjungar. Härförutan bör anmärkas, att Böckh alltid och till och med på de svåraste tider bibehållit en fast och orubblig frimodighet såsom politisk man. Huru ofta bar han icke åren före Marshändelserna såsom festtalare vid universitetshögtider, föremående det eljest så vanliga innehållslösa frasmakeriet, höjt sig i den rena och fria tankens luft, utan att bekymra sig om censur och polis eller de sura minerna från hans guldgalonerade åhörare. Och när reaktionen åter efter en kort frihetsdröm intågade i de tyska länderna, fann hon i breschen Böckh, som naturen förunnat en kraftig ålderdom. Så ofta hans allmänt älskade och ärade namn utdrogs ur urnan, och han således blef valman, kunde hans medborgare vara :örvissade om, att hofpartiets och regeringens kandidater skulle besegras i hans krets. Ur denna synpurkt har festen i dag en politisk betydelse. Första valkretsen i Berlin har också i en adress uttalat sin tacksamhet och sin aktning på hans hedersdag. Då jag nu lemnar denna glada tafla och öfvergår till dagens mindre trefliga politiska äflan, måste jag med den förlåtliga belåtenheten hos en samvetsgrann berättare anmärka, att min i det förra brefvet uttalade förmodan, att Baiern skulle söka att öfverflygla hr von Beust och direkt erkänna Italien, redan samma afton bekräftade sig. Hr von der Pfordten har verkligen hos konungen af Baiern genomdrifvit, att den österrikiska diplomatien skulle få betaldt i samma mynt för konventionen i Gastein. Saken har under loppet af veckan väckt stor uppståndelse såväl i hela Tyskland som utomlands. Den tyska småstateslumpenheten har härvid åter utvecklat sig med vanlig sjelf-ironi. Wirtemberg vacklar; det vet icke, om det skall erkänna Italien indirekt såsom Sachsen eller direkt såsom Baiern. Hannover är mycket förtörnadt öfver, att man ej gifvit det kun:kap om underhandlingarne. Den trots sin blindhet stolte Guelf-konungen vill ej bli tagen i släptåg af de båda mellanstora staterna och ämnar derföre dröja en tid med erkännandet, på det att initiativet af suveräniteten vid Leines stränder ej må lida något afbräck. Fullkomligt likgiltigt är det för Hannover, att Tysklands handel och industri emellertid licer den kännbaraste förlust på den italienska marknaden och skall undanträngas af de konkurrerande och genom den nya italienska tulltexans tillämpniog mera gynnade nationernas väror. Härvid bör dock icke förtigas, att Hannovers dröjsmål är att tillskrifva en östsrrikisk intrig. Kabinettet i Wien erhöll först två dagar före det italienska trontalet, hvari det baierska och sachsiska erkännandet förkunnades för verlden, underrättelse om detta för Österrike smärtsamma affall af dess trogna bundsförvandter. Det var för sent att anlägga kontraminor i Dresden och Minchen. Deremot utverkade man i Hannover åtminstone så mycket, att det liberala lägrets glädje öfver den seger, som detunga konungariket vunnit vid de legitimistiska hofven, något grumlades genom det af Hannover beredda, om också nödvändigt öfver gående hindret. Det hviskas om, attäfven Preussen, trots den skenbara tillfredsställel. se, som den härvarande ninisteriella pressen uttrycker öfver de plötsligt förökade ut sigterna för handelsfördraget med Italien. icke är så alldeles främmande för Hanno vers vägran, och detta är ju begripligt, ow men påminner sig de detaljer, mitt förre bref meddelade om Preussens besynnerlig ställning. Dock vill jag med medtödd pa tirinbaem lemna darhän denna af rvktet fram.