det hvilar ej på en princip, utan på två: allmänna val och kommunalinstitutionerna. Och kring denna dubbelhet i principen grupperar sig flertalet af anmärkningar mot detsamma. Mot öfre kammaren anmärkte talaren, att den Ykaraktersskilnad, man velat och trott sig åstadkomma, är ej en qvalitativ, utan en qvantitativ, en gradskilnad, en skilnad mellan bättre och sämre. Erfarenheten och det ekonomiska oberoendet, som skola representers i öfre kammaren, behöfvas de då ej i den nedre? En delning af representationen på två kamrar kan ej motsvara sitt ändamål, utan att bero af särskilda rättigheter och rättsliga intressen; men konservatism (första kammaren) och framåtskridande (nedra dito), som förslagets motiver uppställa såsom delningens grund, äro ej några rättigheter eller rättsliga intressen, utan endast sätt att utöfva eller göra dem gällande. Ej vore det tvådelningen, som gjort representationen så por pulär och stark, utan att den historiskt och nationelt utbildat sig till hvad den är. Man har erkänt, att kommunerna äro representationens bästa grund; månne de ej således ock äro den riktiga? Att kommunerna återvaknat till Hf, då de gamla stelnade formerna för representationen ej längre kunde bibehållas, vore en stor lycka. Men det är sällsamt, attjust den regering, som återuppväckt kommunallifvet, ej vill eller vågar mer än delvis använda dem såsom grund för representationen. Så långt förslaget gör kommunerna till grund, vill förf. gilla detsamma, men ej längre. Tillkomme valrätt till representationen kommunens samtlige aktiva medlemmar, och utöfvades denna valrätt på samma sätt som i andra fall inom kommunens sfer, så skulle dess utöfning blifva och uppfattas såsom en del af de kommunala rättigheterna; derigenom hlefve sambandet mellan representationen och kommunen påtagligt. Derigenom skulle man ock få verkligt karaktersskilda kamrar, medelst de två redan nu — och med stifande utveckling alltmer — qvalitativt skilda ommunerna (socken och län). Vid nybildning af första kammaren har man eljest, der den historiska grunden varit förvittrad, befunnit sig i stor förlägenhet, och fått gå till väga efter den bekanta formeln: bred demokratisk basis? för nedre kammaren, och i den öfre s. k. garantier?. — Behofvet att söka särskilda garantier? är dock bästa beviset, att basen, grunden ej var någon — grund. — ?Strecket skulle försvinna. Men det röstas ju i kommunen efter skala? Ja visserligen, men så är ock nu förhållandet; och ingen säger väl, att nuvarande representation är byggd på plutdkratisk grund. Slutligen yttrar tal., att den n. v. repres. väl möjligen kan hålla ihop ännu någon tid; kanske kunde det ock anses vådligt att bygga på en ännu blott tre år gammal institution. Men då regeringen förklarar en förändring nödvändig, ville tal. ej mottsätta sig den, men på det vilkor att kommunen göres till verklig grund för den nya representationen. Konseqvenserna häraf vore: 1:0 valrätt till andra kammaren bör tillkomma hvarje inom kommunen valberättigad, 2:0 valsättet detsamma som i öfriga kommunala angelägenheter, dock alltförgerna röstskalan i demokratisk riktning förändrad, om kommunerna för godt finna. 3:o valbarheten till första kammaren inskränkt till landstingsområdet; skyldighet att förtroendet mottaga, 4:o nämnd för afgörande af frågor, deri kamrarna stannat i olika beslut, men som cj kunna falla. Till hvad vi i går anförde ur d:r Gumelii föredrag tillägga vi följande mera i detaljerna ingående kritik af anmärkningarne mot reformförslaget. I afseende på arbetssättet antydde talaren den stora förenkling och den minskade kostnad, som skulle vinnas genom det nya förslagets antafande. Han ansåg förslaget opartiskt, tidsen-. igt, rättvist samt utgörande ett frö till skyndsam utveckling i alla riktningar. Han hade för sig slutligen sökt reda följderna af förslagets förkastande, och han ville helt kort beröra dem. Fölle förslaget, så skedde det med ringa pluralitet. Underrättelsen derom skulle snart sprida sig och mottagas med sorg och bekymmer af hela folket, som såg sina förhoppningar gäckade. Misstroendet mot dem, som förkastat förslaget, skulle tilltaga, oron och jäsningen ökas och den oenighet, som egt rum, urarta till bitterhet, och detta misstroende skulle icke ensamt träffa dem som bidragit till förslagets förkastande, utan det skulle återfalla på hela ståndet, på kyrkan — det allra heligaste. Men ehuru talaren fruktade, att följderna skulle blifva sådana, ville han dock icke fördöma att hvar och en arbetade för sin öfvertygelse och följde densamma. Vidare påpekade talaren den fara för vår kredit, som förslagets förkastande skulle medföra i utlandet, då man der såg hurusom konungen framlagt ett förslag, som understöddes af hela nationen, men som ändå icke gått igenom, hvilket måste framkalla föreställningen om en allmän oro och osäkerhet i våra förhållanden, närmande oss till revolutionens brant. Om förslaget fölle, kunde man icke heller vänta af regeringen, att den skulle framlägga något annat förslag än detta, ty att framkomma med något nytt skulle betraktas såsom ett nederlag för densamma. Hvad åter anginge det motförslag, som påstods vara utarbetadt, så tviflade talaren på att det hade någon utsigt att vinna röster för sig, då det sammanställde konservatism och radikalism i en farlig motsats. Man kunde visserligen blanda eld och vatten och de mest motsatta elementer tillhopa, men något yckligt resultat deraf vunnes aldrig. Det fu ramlagda kungliga förslaget var demokratiskt, men det var icke radikalt. Deri bibehölls strecket. Dermed ville talaren icke säga, att i framtiden valrätten ej kunde och borde utsträckas terunder, men blott småningom. I afseende på fördelarne af förslagets antagande visade talaren åter hurn förtroendet derigenom skulle återvända, den traditionella söndringen klasserna emellan bortfalla; alla särskilda intressen utjemnas och nationen betrakta sig såsom en familj. verkande för ett gemensamt mål. Talaren ställ de till sist några ord till dem som ansågo sig genom förslagets antagande göra ett offer samt tviflade på svenska folkets tacksamhet, om de bringade detta, frambållande hurusom svenska folket ej sä degeherat. Dess kärna vore ännu frisk, så att det både förmådde uppfatta storsinta handlingar och sjelf var mäktigt att utföra dem. Doktor Gumeelius slutade med att förklara, att han ville lägga ett öppet ja i voteringsurnan. Doktor Sandberg ansåg, att man i denna angelägenhet, der hela riket Hu väntade på att stånden skulle upplösa sig sjelfva samt afstå från sina privilegier och rättigheter, först borde undersöka hvari dessa kunde bestå. Hvad presterskapets privilegier då först anginge, så fuhhos de beskrifna i en gammal urkund, hvars årtal uppgafs, men tndföll referenten. I denna urkund talades svamligt om den stora kungliga nåd, som derigenom visades presterskapet, men granskade man urkundeu noggrannare, så fann man den ej innehålla annat än att presterskapeti skulie förkunna Guds örd, hvaremot det tillförsäkrades om en anständig bergning, så vidt möjligt vore. Till sådana inskränkta proportione ducerade 0