och ovilja. Hon beundrade denna kall sjelfbeherrskning, som höll honom fjerran medan hon led, men hon hatade den också. När allt kom omkring, var han dock sin faders son, icke i ondska eller brott, men i det elände han bade beredt henne. Till sin olycka hade bon lärt känna dessa båda män. Olycksbrinugande hade den enes hat varit, och icke mindre olycksbringande den andres kärlek Men hon ville visa dem begge, att hon icke lät trotsa sig strafflöst. Hon skull: besegra mr Gervoise, och hon skulle tvinga hans sön att åse hvad hon ville kalla hennes andliga undergång. Han var gudfruktig; näväl, ban skulle få se hvad hans far hade gjort af henne, och hvad han sjelf kunde ha räddat henne ifrån, om han blott hade älskat henne! Dessa voro blott några af de tankar, öfver hvilka Beatrice Gordon rufvade i det fom dystra huset, som assade så väl för ennes nya sinnelag. on hade skickat John till Carnoosie efter några gamla lagböcker, och dag efter dag satt hon i mr Carnoosies stol och läste i de tjocka luntorna; och när hon tröttnade vid denna sysselsättning, lutade hon sig framåt med armbögarna hvilande på sina knän och kinderna i sina händer, och betraktade de glödande kolen och genomlefde på nytt de sista två bittra åren. Mr Browns besök åstad: kommo intet afbrott i denna sjukliga sin nesstämning. Huan kom oftas, dock icke hälften så ofta Bom hon önskade. Hon hade förskaffat sig kännedom om några sorgliga historier, lika hennes egen, och hon kunde följa med hans framsiällniog utan att alldeles tappa bort sig. Fåfängt försökte han öf ertyga henne att hon ej behöftde göra sig allt detta omak, att det vore bättre om hon ej lät sina tenker dväljas vid detta ämne.