BR 0 ver att den nationella armen (med hvilken han dock fortfarande vill anses göra gemensam sak) gör så mycket buller nu, då han vill ha tyst omkring sig — amat bonus otia Daphnis — och icke sparar på sitt krut, just då en väl underhållen eld mäste tillfoga fienden obotligt afvräck. Att denne skyndat begagna sig af de ädelmodigt erbjudna fördelarne, mä ingen förtänka honom; lyckligtvis är skadan ringa, ty hans vapen äro just icke af allranyaste konstruktioner, hvarför de också ieke hinna ens halfvägs fram till målet. De sednast profvade projektilerna bestå af moralkakor och barnsagor, tillverkade af en ut denna sidas b ldaste kämpar, hr C. W. Rbg, som serverat åt h. exc. justilrestatsministern en ?vördsam? moralkeka (mycket komisk), ät prof. Rydin en ?allvarlig? dito (genomkomisk) samt åt depu tationerna en barnsaga (tagikomisk). In gendera af anrättvin arne förtjenar någon närmare undersökning; för au gifva ett begrepp om deras innehåll. må det vara nog att analysera kakan n:r 2, som befinnes innehälla: ?Hr professo:! Ni är lärare istatsrät, var god och undervisa den studerande ungdomen deri, men var så god och låt bli att forska 1 er vetenskap och att meddela allmänheten resultaterna deraj!? Deita om pedanten. Nu till emigranten och drabanten. Mänga besynnerliga saker har man sett reform örslageis motståndare draga fram, för att användas till uppkastande af en sista förskansning, men inga så barocka — för att nyttja det lenaste bland de till buds stående orden — som de båda nu antydda. Manyden al de törut andragna skälen ha väckt en töreställning om, att Här strids ej mer em hjelp i nöden: Här strids om sällskap blow i döden; men anropandet ar den franska emigrationen och al den ryske ezarens heliga fasa för fria samhällsinstitutiouer i sitt närmaste grannskap väcker ävnu audra och långt be tävkligare föreställningar, ja det påminner om den franske advokaten, som päderade för en lotvande ungdom, anklagad och öfverbevisad om att ha mörd-t tar och mor, och som slutade sitt långa oc vältaliga försvarstal med det patetiska u:ropet: ?mina herrar jurymän! jag vädjar till ert hjerta: glömmen icke, au I stän i begrepp att uttala domen öiver en stackars faderoch moderlös yngling?. Grefve Erik Sparre afråder svenska adeln från att afsäga mig sjelfskrilvenheten, anförande sem skäl häremot, bland annat, den ringa tacksamhet, som franska nationen visade den franska emigrationen under och efter den stora revolutionen. Det är visst vackert att skrifva i med sårad hand Hämndens fordringar i sand Och i marmor tacksamhetens, men för att detta skull kunna ske, bör väl åtminstone något skäl till tacksamhet förefinnas? Lätum oss då se till, hvad den franska emigrauonen hade gjort för att förrjena frunska folkets tvcksamhet. Det torde tå anses såsom kändt, hvilken hå lning adeln och presteständet iakttogo efter r.kssiändernas oppnande den 5 Maj 1759, och huruledes vo rälse ständet först efter upprepade inbjudoingar till de bäda priviesierade stånden att lorena sig med det, for att söka rädda tfäderneslandet, slutlisen konstituerade sig till nationaltörsamJing, sö-om den uppeubarligen enda utvägen utt med något hopp om framgång töreloga lösningen ur dev stora oppgitt, för hvilken siåadernu hade blifvit sammankallade. Det var detta kraftiga steg som snurt förmådde först flertalet ar presteständet och gederiera även adeln att iörena sig med oträlse ståndet till gemensamma ötverläggnin ar. Men de båda förstvämnda elementerna arbetade älven sedermera och allt fromgent, dels öppet, dels genom hemliga och smänktiga räuker, på att ullintetgöra hvarje löreslogen vigtigere ätgärd ull det allmannua bästa. De privilegierade klasserua? — säger den kauske sumvetsgrannaste och mest opartiske skiidraren al den stora irauska revoiutionen,, Mignet — ?begagnade sig al hvarje tillfälle ull oordning, som omständigheterna erbjödo dem, för ait angripa det nya styrelsesystemet och mer anvikiens tillhjelp återföra det gamla Vid tisen ter parlawenternas äteröppnande lät adein feriekamraroe afgiva siu protest; då provinsersa upphätdes, lät den stånden protestera; så snart de pya departementen voru bildade, lörsbkte den nya val: så svart de gsrmla föllmakterna voro Villändalupna, tordrade den föreumlogens upplösving; elter den pya krigslagens utfärdande tubbade den officerarne till sftall; och då slutligen alit deuta icke förde den till målet för dessa afsigter, emigrerade den för att uppreta Europa mot revolutionen. Presterskapet ä sin Sida ville tillintetgöra tingens nya ordning genom uppresuingar, och sålunda förberedde de (adein och presteståndet) inbördeskriget och kriget med utlandet?. Och när detta mål var vunnet, förenade gig två starka emigrantikårer med de båda 140,000 rman starka armåer af österrikare och preussare, som under general Clairfait och hertigen ai Braunschweig på skilda vägar inbröto i Frankrike för att, enligt planen, mötas i Paris, sedan de förutskiekat ett manifest, hvuri förklarades, att de städer, som vågade försvara sig, skulle stratfas som upprorsmakare, enligt krigets hela stränghet. Högsta makten? — säger Mignet på ett annat ställe— skulle aldrig ha räkat i massans händer, om inbördeskriget och utlandeis sammangadduing icke hade gjort dess mellankomst och histänd nödvändiga. Då hon skulle försvara läderneslandet, ville hon ätven styra det; dertöre utförde hon sin revolution den 10 Augusti; men utan emigrationen hade det icke blifoit nögon repubiik.? s Be der enugrationeus snuepråk på fäderneslandets tacksamhet! Och huru behandlades den då artsitt otackssmma fädervesland ? Jo, först när den ber avog sköld emot dete samma, beslöt pationalförsamlivgen, alt om emjurenierua annu efter två manader ?Hefunnu 2 Uullsammavs?, skulle de behendIla h deras inkomster som sälmensvurne v