(Insändt.) Hos den ärade Redaktionen anhälles om plats för nedanstående uppsnts: Uti K. M:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof finnas äfven 8000 rdr uppförda i och för musikaliska akademiens utvidgade undervisning. Om äfven rättvisligen måste erkännas att akademiens nnvarande preses med sällspord välvilja och verkligt nit omfattar ifrågavarande undersisningsverk — och himlen skall veta att det behöfves — så måste jag dock för min del protestera emot summans omfång: Man bör derlöre ej tro att jätten Schampis kolossa dimensioner föresväfva min fantasi när frågan gäller penninganslag för den musikaliska konstens befrämjande inom fäderneslandet... nd men 8000 rär fördelade: på Sverges 4.000,000 innebyggare utgör blott en beskattning af ett femtedels öre på hvarje individ. och något mera synes mig saken vara värd. Vore anslaget för landets enda musikinstitut redan så pass tillräckhgt att nämnda 8000 rdr kunde betraktas såsom signes accidentels — jag ber om ursäkt för denna musikfras — skulle frågan få ett annat svar, men då akademien för närvarande endast disponerar årligen öfver 21 å 22.000 rår, samt skall derför bibringa gratis undervisning åt ett helt lands musikstuderande, så förstås ju af sig sjelft att de nuvarande lärarnes inskränkta antal gör det omöjligt och att följaktligen många vackra anlag mäste tillbakavisas. Emellertid tyckes man tro att genom det begärda tillskottet at 8000 rdr kunna tillfredsställande utvidga undervisningen Detta vågar jag betvifla! Skulle deremot rikets nu församlade ständer vilja benäget höja det årliga anslaget till 40,060 rdr, ungefär samma summa som Jag under ett samtal (år 1849) med konung Oscar föreslog, så torde musikaliska akademien kunna bringas uti det skick som motsvarar tidens kraf — och uppriktigt sagdt, det finnes ej någon vackrare embleme att inrista på vår nordiska sköld än bildningens gudinna. Ett godt tidens tecken är att regering och ständer så småningom börja intressera sig för den musikaliska konstens utbredning. Nä, vå, det ligger också en mängd af är emellan den tid då Pythagoras, Plato, Aristoteles m. fl. sikte att höja tonkonsten till ett ädelt medel för sedlig bildning. Det är visst möjligt att mången anser en ärlig utgift af 40.000 rdr vara allt för stor för en sak som benämnes tonkonst. Jag ber derföre dessa antagonister icke tro att följden af summans storlek blir en så väl plägad lärarepersonal, att isterhakan kommer att vanpryda deras poetiska fysionomier, ty aflöningen torde ändock ej uppgå till den höjd som billigivis motsvarar deras ansträngande bemodanden. Enligt ordalydelsen af K. M:ts proposition skulle ifrågavarande 8000 rdr buivudsakligen användas till en ny och högre aidelning inom akademien för den musikaliska undervisningen med benämning konservatoire. Redan år 1537 blef i Neapel ett konservatorio af Giovanni di Tappia grundlagdt. Det tyckes således vara på tiden att vi efter 328 ås besinningstid älven börja röra på oss. De bästa konservatvirer finnas förnärvarande i Paris och yng 3. Bd.