Till redaktionen af Aftonbladet. I. Den granskning af ofvanvämnda arbete, som redaktionen af Aftonbladet låtit införa i sin tidning, kan naturligtvis ej föranleda något gensvar från författarens sida, hvad angär de omdömen recensenterna fällt om b:sagda bok såsom en litterär produkt. Deremot anser han sig berättigad till sjelfförsvar inför den pubhk, som läst tillvitelserna, hvad beträffar de delar af recensionerna, hvilka röra sakförhållanden. Dessa få ej förvridas efter granskarens godtycke, och när så skett, är det författarens både rätt och pligt, att anställa vederbörlig kritik af kritiken i detta stycke. Han skall nu punkt för punkt genomgå och tillrättavisa dessa förvridningar af sakförhållandena. 1:0) I recensionen den 28 Okt. yttras: Redan i bokens inledning undanrödjes utan förbarmande hela den nyare politiska ekonomien?. Denna uppgift är icke sanningsenlig. Icke på ett, utan på flera ställen i Inledningen? har författaren uttryckligen erkänt de i många hänseenden stora förtjenster? anhängarne af den Bastiatska sko lan inlagt i redandet och utvecklingen af åtskilliga ekonomiska problemer?. Men han har lika uttryckligt förnekat att, vare sig dessa skriftställare eller någon af deras företrädare, i den politiska ekonomien redan i verkligheten upptäckt ?den vises sten?, således förnekat den ofelbarhet, hvarpå några af dem gjort anspråk. 2:0) I samma nummer säges: ?Derför att hvarje författare hemtat sina exempel hufvudsakligen från eget land, så finnes, i hr Rydqvists tanke, alldeles icke någon allmängiltig statsekonomisk sanning?. Åfven denna uppgift är stridande mot sanna förhållandet, gripen ur luften. På intet enda ställe i hela boken har författaren yttrat ens någonting ditåt. För en hvar, som besitter någon kunskap i detta ämne, torde det vara klart att man kan — såsom författaren ock gjort — erkänna och glädja sig öfver uppdagandet af många sanningar inom det politiskt-ekonomiska området, men på samma gång förneka, att alla de satser och åsigter, som den Bastiatska skolan uttalat, äro sanvingar, axiomer, ?mot hvilkas ofelbarhet således ringaste tvifvelsmål icke ensfår ega rum?. 3:0) Vidare säges: ?Han (författaren) häller derför icke strängt på handelsbalansen i den mening detta ord vanligen tagits; men han uppställer deremot en finansbalans, och gör sig mycket stort besvär att bevisa det förhållande, som det icke lärer falla någon in att bestrida, nemligen att ett sådant öfverskott af införsel ötver utförsel kan Pp: komma, att den förra ej räcker till full liqvid för den sednare, utan att landet sätter sig i skuld för beloppet at detta öfverskow?. Denna uppfattning ar författarens äsigt, rörande betintligheten af en finansbalans, är oriktig; ty denne förklarar uttryckligen, och söker leda i bevis, att handelsbalansen i inskränkt bemärkelse icke är den enda, men troligen i de flesta länder den hufvudsakligone faktorn vid bedömandet af finans: alansen. 4:0) Sedan recensenten angifvit att, enligt förtattaren, ?vi (svenskar) fört ett öfverdådigare lefnadssätt, än vår ekonomiska ställving rätteligen medgifvit, fortsätter han sålunda: Bevisen äro: den i landet rådande penningbristen och höga räntefoten eamt den omständighe;en, alt vi icke ökat den del af -kapitalförmögenheten, som reprEssntena af verklig eller metallisk vauta?. Denna uppgift på författarens ?bevis? i berörda fräga eller, rättare sagdt, i frågan om den nuvarande ekonomiska ställningen i landet, är icke fullständig och derför vilse!edande. De faktiska bevis författaren framlagt till bestyrkande af det bekymmersamma ekonomiska tillståndet nu för tiden i vårt land, äro, jemte de nyssnämnda, den i oerhörd progression tilltagande försäljningen af fast egendom på landet; den ofantliga ökningen i sednare tiden i intecknirgarne af denna jord, samt det under de tre åren 1863—1865 så högst betydligt tilltagande antalet af lagsökningar och konkurser. Då den recensent, som uppträdt mot författaren i Aftonbladet för den 1 Nov., icke uttalat något klander af dennes faktiska uppgifter, men tvärtom refererat en del af författarens arbete och utlåtit sig öfver ämnet i allmänhet på ett sätt, som förråder att han verkligen studerat den politiska ekonomien och kan göra rättvisa åt en skriftställare med motsatta åsigter i vissa frågor, som ligga inom omkretsen för denna vetenskap, saknar författaren anledning att i afseende på artikeln för den dagen yttra nägot annat än den hemställan, det ville re censenten än en gång med uppmärksamhet genomläsa och begrunda hvad författaren anfört i sin bok (sid. 159—160), hvarefter recensenten möjligen torde erkänna, att författaren alldeles icke varit inkonseqvent i den af recensenten påpekade fråga. — Författaren öfvergår nu till granskning af Afton bladsartikeln för den 2 Nov. 5:0) För den recensent, som här uppträdt mot författaren, synes det vara omöjligt att ens ärligt citera författarens ord. Denne har yttrat sig sålunda (sid. 134): ?Det har öfverljudt påståtts, från katedern och frihandelspressen, att industri i a:lmänhet, förädlingsindustri isynnverhet, omöjligen skulle kunra utveckla sig under förbud eller höga skyddstullar. England, Frankrike, Belgien, Österrike, Preussen, Ryssland och Förenta staterna ha bevisat gruudlösheten af detta förmeuande?. Författaren har här åberopat sju länders industriella historia, och frågan är säledes helt enkelt den: är det sanomg eller osanning, att industrien i dessa sju länder utvecklats under prohibitiva eller i hög grad protektiva tulltariffer? Men på den frågan aktar sig noga recensenten att Jemna svar. I stället citerar han allenast England med ?flera länder?, förklarar förfavareus utveckling? vara liktydig med blomstring?, ehuru en äldre skolgosse begriper skilnaden emellan dessa begge ord, och säger sig slutligen ånse, Patt skydastullar väl kunna framkalla en industri, men icke utveckla henne? ete., hvaraf således följer, ntit kaalando indaatr: 2M) rr avamt Fran