Lindbäckiana. Till redaktionen af Aftonbladet. Vid genomläsandet af Aitoubladets referat utef sista ransaknivgen med giftblandaren Lindback, säg jag med harm och afsky den falska berä telse, som nämnde Lindbäck afgilvit angående skälen till hans offer Lysåns vistelse på Holmedal. De osanna och neariga beskyllningar, som bofven dervid utslungar mot min afl.dne fader, prosten A. Albrechisson, gör dettill en pligt tör mig att i sanningens namn offentligen tillbakavisa detta usia försök att nedsvärta en hederlig mansl minne. Jag anhäller derföre ödmjakligen om plats i eder tidning för nedanstående sanningsenliga berättelse om anledningen till Lysens vistande i mina föräldrars hus 1862 —1863. Då Lindbäck år 1862 tillträgde Silbodals pastorat, var han för min fader en alldeles obekant person. I sista ransakningsprotokollet kallar han min aflidne fader för sin ungdomsvän?, Detta är falskt, ty jag är fullkomligt viss på att min fader, som afslutat sina studier vid Lunds universitet efter att ha genomgått Carlstads skola, ej alls varit i beröring med Lindbäck förr än et. olyckligt öde jorde denne samvetslöse mördare till kyrkoherde i Silbodal. Isfier ankomsten till Silbodal gjorde Lindbäck ofta besök på det blutt en mil atlägsna Holmedal, och blef af min fader vänskapigt och förtroendefullt bemött, ty till våra bygder hade intet rykte trängt om de däd, hvarföre brottslingen på Dalsland lärer i så mänga år varit misstänkt. Vid ett af dessa besök, sommaren 1862, omtalade Lindbäck att han lotvat sin gamle ?berndomsvän? Lysen, som nu vore sjuklig och i saknad af slägtingars omvårdnad, att få inackordera sig hos honom på Silbodal. Emeliertid bad han att min far skulle på Holmedal herbergera Lysån, tilldess dv reparationer å bostätlshusin på Silbodal, hvilka L. vid den fider påbörjat, hunnit bli fulibordade. Min far, som utan olägenhet kunde häruti stå till tjenst, utlofvade detta och höll sitt löfte. Att någon annan uppgörelse af hvad namn det vara må mellan Lindbäck och min aflidne fader förevarit är den gröista lögn. Då Lysen efter den utsatta tidens förlopp flyttade till Silbodal, beböldes så mycket mindre några ?iörevändningar? härtill från mina föräldrars sida som aldrig fråga varit om nägon prolougation sf hans vistande i deras hus. Detta kan jag taga på min ed och är jag fullkomligt viss det hvar och en som vari bekant med min fader, väl inser huru han med förirytelse och vrede skulle bemött ett sådant förslog som det Lindbäckska: att med hycklad barmhertighet antaga sig en menuiska för au sedan vid haus fråutaile roffa till sig bans qvarlätenskap. Det skulle ej varit rädligt lör Lindbäck att komma fram med båg0t i den stilen inför min redlige och het leirade fader. Han vägade det ej heller, men nu, då grafven gommer min faders stolt, tycker bofven att det ej bör vara nåPn fara vid at förgilta en död mans heerliga minne — det är ju bloit ett lekverk mot undra morden. Detia skalldock ej gå sä lätt com han tror; ty ded mans rykte dör ej, om han ett godt förvärfvat. Hvad Limdbäck för ofrigt kan hafva för motiver tll deta sitt sista skurksweck, blir lika oiörklarligt som drifljedrarne till ätskilliga andra af hans brott. Upsala den 23 Nov: 1865. Ludvig Albrechtsson, Med. stud. Telegratt drak