STOCEHOLM den 25 Nov. När en hel nation, genom regeringsmakten, folkets valda representanter och särskilda deputationer af de mest ansedda och inflytelserika personer i alla landsdelar, förklarar genomförandet af en reform vara nödvändigt, då duger det naturligtvis icke för en ringa fraktion, som vill göra motstånd och omintetgöra reformen, att svara helt enkelt med ett trottsigt nej, såsom man under andra förhållanden måhända helst skulle vilja göra; man känner, att sådant skulle innebära ett allför stort äfventyr; och man är derföre under sådana omständigheter myc ket angelägen att omgifva sitt nej med ett brokigt arabeskverk af en hop men och om. I stället för att vända stäfven direkt emot stormen, vill man försöka en kryssning, i hopp att under tiden det ?mojnar af? och man sedermera kan styra hvilken kosa man behagar. Det är också naturligtvis en sådan taktik som nu försökes af de personer, hvilka stå i spatsen för motståndet inom ridderskapet och adeln mot representationsreformen. Vore det något allvar med deras nu till en del ganska vältaligt framstälda ifver för reformen, med åtskilligas ibland den så ytterst märkvärdiga ultrademokratiska sympatier, vore det en sanning att de endast önska att regeringens och folkets representationsförslag blefve något modifieradt och befriadt från åtskilliga bristfälligheter?, då skulle de väl urder de tre är, som förflutit sedan nämnde förslag framlades, hafva låtit något annat förslag se dagen, hvari dessa bristfälligheter varit afhjelpta. Men icke det ringaste tecken ens till en afsivt att komma med någonting sådant har varit förspord. Så länge svenska folket lugnt förbidade att förslagets egen förträfflichet och tidsenlighet skulle bana detsamma väg och dervid med säkerhet räknade på adelns högsinnthe:?, af hvilken man — enligt mångfaldiga försäkringar kunde hoppas så mycket — så länge derföre en allmän stiltje tycktes vara rådande, beredde man sig å motståndssidan att helt enkelt och utan vidare omständigheter förkasta förslaget och sålunda ganska beqvämt få den saken undanstökad. Men när nationen, vaknande ur denna sin dröm om sanningens oemotståndlighet och ?högsintheten?, börjar låta sin stämma med allvar höras, när från alla delar af landet ljuder ur de mest aktade, allvarliga och tänkande personers mun: fäderneslandet är i fara, om icke förslaget antages — då tinner man det vara tjenbgt att icke behandla frågan så summariskt, då börjar man tänka å att söka arrangera några fördelande kryddor? i form af ett kontra-förslag. Men här, om någonsin, har uttrycket: det är för sent — sin fulla tillämplighet. Metoden är för mycket utnött, den har alltför mycket varit begagnad, för att någon skulle ytterligare läta narra sig deraf. Om också man skulle antaga, att de som nu i största hast söka sammanlappa ett sådant förslag, skulle komma att rösta för detsamma, om det en gång skulle gälla dess definitiva antagande — vi vilja för artighetens skull supponera, att de så skulle göra — så veta de mycket väl, att en riddarhusmoajoritet vid en annan riksdag skulle förkasta detsamma. De veta, att det icke finnes någon utsigt att på riddarhuset genomdrifva något representationsförslag, som icke är framlagdt af regeringsmakten och tillika har folkets enhälliga sympatier, såsom fallet är med det nu på rikets ständers bord liggande. Ändamålet med ifrågavarande kontraförslag kan sålunda icke vara någonting annat än att försöka komma utur det närvarande ögonblickets moraliska nödtvång, under tyst förhoppning, att den, som vinner tid, vinner allt. Detta kan synas vara ett hårdt tal och i viss mån stridande mot den moderation, som wi gjort till regel, i en tidpunkt, då nationen är vaken och synes fullt besluten att icke låta sin välfärd förspillas och sina förhoppnivgar trampas under fötterna; men vi kunna icke sträcka hotsamheten derhän, att vi, af konsiderationer för våra motståndares nerver, lemna oanmärkta konstaterade faktiska förhållanden. Under den starka påtryckningen af den allmänna meningen år 1840 antog ridderskapet och adeln den 27 Oktober n. ä. med 110 röster mot 55 en resolution, hvarigenom förklarades, att den ville afsäga sig sjeltskrifvevheten. Huru detta under tormen af ett ordentligt beslut gifna löfte sedermera, då det varit fråga om den allraringaste tillstymmelse till dess verkliggörande, till och med endast i någon detalj, blifvit uppfylldt, derom vittnar vår riksdagshistoria. Vid 1844 års riksdag förkastade ridderskapet och adeln med 450 röster mot 82 det från 1840 års riksdag hvilande förslaget. Intet forsök spordes frän denna majoritets sida att uppställa något annat förslag och infria — heder-löftet om sjelfskrifvenhetens upphörande. När straxt derpå grundlagsforslaget om upphörande af sjelfskrifvenhet för främste adhge ledaniot, att vara ordförande i utskott, företogs till afgörande, törkastades till och med denna förändring med 194 röster mot 80. För att doek försöka i någon mån soulagera allmänna meningen, antogo adeln och presteständet år 1845 de hutvudsakliga bestämmelserna i ett af deras ledamöter i konstitutionsutskottet utarbetat klassvalsförslag, men visade sig sedermera hafva så litet allvar dermed, att genom hvarjehanda återremisser och vägran att läta saken komma till förstärkt konstitutionsutskott, icke eus detta förslag kunde bli hvilande till grundlagsenlig behandling vid följande riksdag.