förarga hvarandra, så mycket de kunna. Grefve Bismarck går härvid enligt sin natur och ställning djerfvare tillväga, hvaremot hr von Beust söker försvara sig mot och öfverlista sin mäktige motståndare ge nom den förmåga af sluga intriger, hvarmed naturen brukar utrusta den svage. Man har erfarit i Dresden, att grefve DBismarck under det sednaste besöket i Paris icke talat godt om mellanstaterna. Han förebrådde dem bland annat, att de på grund af egoistiska och dynastiska intressen vägrade afsluta ett handelsfördrag med Italien och erkänna det nya konungariket. Ledaren tör detta legitimistiska och reak tionära motstånd skulle nu såsom alltid vara Sachsen, hvilket lät sin slä;tskap med storhertigen a. Toscana inverka på sig. Detta var högst oangenämt för hr von Benst, som gerna vill ha en stödjepunkt i Frankrike mot den preussiska lystnaden efter makt. Han föreställde konung Johan, att Italiens erkännande ändock mäste förr eller sednare ske, samt att det derföre anstode en klok politik att förekomma nödvändigheten och genast taga ett steg i denna riktning. Detta gjorde intryck på konungen af! Sachsen, hvilken icke saknar förstånd, helst hr von Beust fäste uppmärksamheten äfven på en annan punkt. Han erinrade, ait grefve Bismarck derigenom skulle råka i icke ringa förlägenhet. Denne dref sitt spel med handelsfördraget liksom med många andra saker samt begagnade det isynnerhet såsom ett medel till påtryckning på Österrike. Om nu Sachsen förklarade sig villigt att afsluta fördraget och derefter erkänna Italien, så skulle de öfriga mellanstaterna följa efter, och grefve Bismarck blefve då tvungen att göra alivar af saken. Men detta skulle försätta honom i en falsk ställning till Österrike, hvilket naturligtvis skulle bli förbittradt öfver, att de flesta tyska regeringarne erkände Italien. Preus sen hade velat kompromettera mellanstaterna och is.nnerhet Sachsen i Paris och skulle nu sjelf bli komprometteradt, visserligen icke hos Frankrike, men i sina förhållanden till Österrike, hvilket är vida obehagligare för grefve Bismarek efter hans Biarritz. och Paris lidna fiasco. Mellanstaterna skulle tillika derigenom gifva kabinettet i Wien en lexa för konventionen i Gastein, hvilken afslöts bakom ryggen på dem och mot deras intressen. Dessa argumenter af den sluge sachsisse ministern gjorde verkan, och Sachsen afgal i förgår ofvannämnda förklaring. Den telegraferades genast af häcvarande italienska sändebud till Florens, och det är icke omöjligt, ait redan det i morgon väntade italienska trontalet kommer att omnämna detta. 1 Berlin har man af ofvannämnda skäl rå kat i förlägenhet samt önskar i tysthet, att Italien måtte fordra, att Sachsen förut och direkt erkänner det nya konungariket. Härpå syftar den till Weiwarer Zeitung telegralerade underrättelsen, att preussiska regeringen tviflar på, att Italien under sådana förhållanden vill inlåta sig i underhandlingar. Man har dock skäl att antaga, att deita är ett onödigt bekymmer. Italien har allt för mycken politisk erfarenhet, för au icke taga Sachsen på orden. Mun förutser i Florens ganska riktigt, att den ena efter den andra af mellanstaterna skall besluta sig för att erkänna Italien. Herr von der Pfordten i Minchen, hvilken sedan gammalt har en gås oplockad med sina motständare ultramontanerna, skall nu kanske till och med gå herr von Beust i förväg och förklara sig beredd att genast och på förhand erkänna Italien. Hela saken har, såsom man finner, sin intressanta sida, men man får dock ej förbise, att den möjligen till slut kan allöpa mot mellanstaternas afsigter. Betyder steget ett slags återkallelsebref, som melJanstatslägret tillställer kabinettet i Wien, så blir detta ännu mera hänvisadt till Preussen och skall i sinom tid visa sig mera eftergifvet rörande hertigdömena än som vore angenämt för mellanstaterna, hvilka ha ett sjelfständigt Schleswig-Holstein i kikaren. I detta ögonblick är man dock ännu temligen öfvermodig i Wien. Man trotsar grefve Bismarcks fiasco i Paris, på den vänrade försoningen med Ungern, på Italiens financiella svaghet samt vill icke höra talas om någon pennivgersättning för Holstein. Kejsar Frans Josef fordrar, att Preussen skall för hans med-besittningsrätt i hertigdömena åtminstone garantera honom hans italienska provinser. Man antager väl allmänt, att förvecklingen skall sluta med denna lösning och att Österrike till allrasist åter skall finna sig duperadt. Preussen skall väl lofva att hjelpa i Italien, åtminstone i fall det angripes, men i det afgörande ögonblicket skall man sannnlikt vara sysselsatt på andra håll och förhindrad att inlösa sitt ord. Å andra sidan vill man deremot veta, att denna beräkning redan ofta tagits i öfver ägande äfven i Wien, samt att Österrike derför beslutit att icke utrymma hertigdömena förr än den ut och den preussiska armån verkligen kommit det hotade kejsardömet till hjelp. Ar detta riktigt, så kommer hertigdömenas annexion säkerligen att ännu något låta vänta å sig. P Från den inre konfliktens lösning äro vi mer än någonsin aflägsn:. Till och med en liten reform i herrehuset, hvilken den liberala ministeren genomdref i November 1861, skall återkallas genom en kongl. ordonnance. Junkeregimentet står i den herrligaste blomstring. KR DA N MARK. förr eller senare väntade konflikten brutit , Re -— MM mr mA mm — mm MO PT