visade till det enskilda lifvet och till poesien. Rymden är på många håll mättad med hatets sprängluft, och huru mången hand, ärlig eller illasinnad, synes icke färdig att anbringa den tändaude gnistan. Polens i blod qväfda suckar, Tysklands brinnande längtan efter enhet och irihet, Italiens feberlika oro öfver dröjsmålet med Roms och Venetiens frigörelse — allt detta och många andra förhällanden breda liksom en underjordisk brand under Europas kontinent. Vill man nu nödvändigt draga ut på saken, så att den af alla såsom oundgänglig förklarade reformen i vår författning skall ske samtidigt med stora skakningar eller katastrofer i andra länder? Vill man vänta tills det yttre eller inre tvånget bryter alla hinder, såsom en värflod kastar ur vägen bräckliga fördämningar? Hvar och en, som i sann och ädel mening är konservativ, d. v. s. älskar samhällets organiska utveckling på laglig väg, bör skygga tillbaka för ett dylikt uppskotsexperiment; ty större politiska förändringar, som måste företagas i oroliga tider, under yttre och inre betryck, kunna lätt till följd af sinnenas uppbrusning öfver motståndet, komma att gå längre än önskligt vore och framkalla en ny art af orättvisor och missförhållanden.