framför landets verkligt allmänna mening och ögonblickets oafvisliga kraf, vi mana dem att besinna, icke blott hvad deras egen, utan framförallt hvad landets frid tillhörer. Såsom förhällandena nu utveckla sig, lärer väl knappt någon kunna föreställa sig, att regeringsmakten kan låta sitt representationsförslag verkligen falla, eller att den nuvarande regeringen skulle afträda, äfven om man skulle lyckas från den konservativa sidan att medelst en ringa majoritet På riddarhuset och i presteståndet för ögonlicket formelt förkasta regeringens förslag. Det skulle vara en oförlåthg politisk feghet att dermed anse förslaget verkligen förkastadt; det skulle vara ett verkligt svikande af den kompakta tillit nati men hyser till denna regering, om den kunde tillmäta en dylik fraktion, som gentemot de folkvalda stånden och hela nationen begagnat sitt veto, säsom en majoritet, hvilken kan och bör leda landets öden, och om den ville inför densamma resignera. Någonting sådant är, såsom vi reuan tillförene sökt visa, otänkbart. Heder och samvete samt tanken på landets väl måste ålägga ministeren att icke sjelfmant afgå, utan genast ånyo framlägga det kungliga och folkliga representationsförslaget och att, sedan denna riksdag. så snart som möjligt blifvit afslutad, låta detsamma komma till definitiv behandling å en urtima riksdag. Pätryckningen från de folkvalda stånden och från hela l.ndet skulle, under ett sådant fall, som vi här förutsatt, utan tvifvel i alla händelser blifva så stark, att det skulle befinnas absolut omöjligt att bilda en annan minister. Det-är sålunda icke af någon misströstan om förslagets slutliga framgång — och det inom en i alla händelser icke lång tid — som vi enträget mana alla, som icke äro ultrakonservativa och alla, som befinna sig på tvehägsenhetens ståndpunkt, att nu sluta sig till detta förslag och bereda det framgång. Om vi icke tröttna att dag efter annan, bittida och sent, varna och mana i detta hänseende, så härleder sig denna vår outtröttlighet ifrån tvenne hufvudskäl. Först och främst önska vi nemligen, att de sår, som den nu oundvikliga politiska striden medför, mätte bli så ringa .som möjligt och att ärren derefter mätte snart kunna försvinna. Sådant blir icke möjligt om striden utdrages något på längden och om en allmän förbittring kommer att gjuta sin malört deri. Den slutliga utgången — det borde hvarje tänkande inse — kan icke gerna vara tvifvel underkastad; men önskligt vore, att intet minne af det gamla ständssplitet, intet arf af inrotad bitterhet måtte öfverflyttas uti de nya förhållanden, under hvilka full enighet och ostörd nationel samdrägt skulle råda. Det vore i yttersta grad bedröfligt, om den nationella förbittringen öfver ett trottsigt och i sjelfva verket alldeles omotiveradt motstånd skulle slå sådana rötter, att det vållade, åtminstone för en tid, utestängarde af åtskilliga framstående kapaciteter från det inflytasde, som de rättmätigt äro kallade att med stöd af nationens aktningoch förtroende utöfva. Sädant skulle alstra en splittring och genast från början en opposivion mot tingens nya ordning, som vore föga hugnelig. Erfarenheten af den effekt, som det nuvarande författningsenliga utestängandet af en stor massa intelligens och goda krafter, från det tillbörliga inflytandet och möjligheten att göra sin talang och goda vilja gällande, har i flera hänseenden inne burit en varning mot allv sådant. Stänger man menniskor med goda anlag och energisk vilja att dem använda från möjligheten att i det offentliga lifvet göra dem på ett hedrande sätt nyttiga för sitt land och tör sig sjeliva, så händer det ganska ofta att både anlagen och viljan förskämmas. De förhoppningsfulla krafternas goda vin surnar till bitterhet och den goda viljans obhegagnade muskler förtvina. Man ser alltiör ofta exempel derpå, att de mänga med verklig förmåga begäf ade, hvilka aldrig. få något att säga i de allmänna angelägenheterna, blifva afundsjuka, klanderlystna, äfven emot det bästa, skadeglada vid de minsta fel hos dem, som besitta inflytande och någongång till och med kunna komma ända derhän, att de för hatet mot dem, som enligt deras tanke ockuperat rätten att föra sina landsmäns tal:n, låta till och med kärleken till fosterlandet träda 1 skuggan. Huru månget Geltivara af naturlig högsinthet, upp offringslust samt ren och ädel ärelystnad he ger icke otillvarataget och obegagnadt inom skötet af nationev? Det materiella Gellivara kan utan skada vänta någon tid bortåt på att komma till begagnande; icke så värt andliga Gellivara, hvars obrukade rikedo mar förtäras af rost och mal. Må man på samma gång de nuvarande missförhållan deus unsanrödjas, akta sig för att förlänga och förbittra striden så att nya missförhällanden skapas! Vårt andra hufvudskäl är det, att man må klokt begagna det närvarande ögonblicket af politiskt lugn i Europa och icke aivakta de stormar, som möjigtvis skulle kunna inträffa längt förr än någon menniska kan ana. Man behöiver blott kasta en flyktig blick ä Europ.s närvarande tillständ, för att finna, att det icke erbjuder den ringaste gaatt deta lugn skall blifva låvgRedan i värt närmaste grannskap ha vi , som mycket lätt skulle kunna kteren af Pbrinnande? och frama förvecklingar. Hvilkaolika meningar vi än må kunna ha hyst i afseende på hvad som blifvit gjordt och hvad som kunnat göras, så känna vi svenskar dock ailesammans Danmarks olycka djupt såsom en personlig sorg. Vi kunna ieke tro, att sista ordet ännu är taladt i den saken; vi kunna åtminstone. såsom ganska rimlig! vänta ait det definitiva ordnandet af dessa förhållanden kan framkalla en curopeisk kris, vid hvilken det vore godt om värt land foreiedde den eniga kraft, som reformen skall skänka detsamma. Den nyaste erfarenheten bar lärt oss hvad vänners bor: gen betyder och de fionas till och med sum menn, att vårt samvete måste bära ett vittnesbörd i det hänseendet. Blicka vi på de å flera håll pågående politiska under1 ss 8 s Ill dat arrnana AAm cl uälla tl