a N EV JNA EVA DU TE fi VII Jalla folkklasser? Visserligen i följd af sed I nare tiders tillkämpade frihet och allmännare upplysning: men också och isynnerhet deraf .Jalt värt svenska folk stidse i grunden varit Jett adeligt folk och, hvad mer är, ett ädel folk, hvilket, långt före adelighetens och I prestadömets tider, ejelft och utan klass tvång brutit sig en bred väg genom histo. (rien blott genom sitt alltförkrossande hjelteI mod, sitt madervett och genom sin törst efter järan; denna personliga folkkreft var i grun den densamma i vikingatiden, under EngelI brekts, Sturarnas och Gustai Wasas frihetsstrider samt utider Gustaf Adolfs och Carl I XlI:s riddartåg genom Europa. Och huru vill man då hoppas, att kunna i längden er sjellssriiven! ctens och förmynderskak hila ett folk, som al hedenhös är en sjelfständigt, ädelt och fritt, hvilket aloig varit en rå odogse slafmassa, som blifvit härtagen af någon eröfringsadel? helst då denna adel — vi mena den verkligen svenska adeln — tvärtom utgått ur vär allmoges stugor och en stor del af våra erkebiskoppar varit torpareeller bondsöner; ej underligt, då vära äldsta lagar bjödo, att både lägman och biskop skulle vara bondeson. Och ett sådant tolk vill man ännu förneka en förnuftig jemniikhets röst ! Ehuru vi sannerligen med största vördnad anse forntidens historiska storhet och ingalunda missakta gamla vördade bruk, så undra vi dock, ifa!l ännu i våra dagar någon äkta medeltidsbuss skulle ha panna att tala om det finare och mera högröda blod, som skall pulsera i en meuniskas ädror sedan hon allernådigst fått bära den utmålade adliga bleckplåten, eller om någon oöfversvinnelig helighet meddelas en fyndare genom den presterliga signelsen — vi uns dra om ej denne medeltidsman skulle kunna förmås til mera billighet i domen mellan samhällets folkstånd, då han dels ser, att vår herre sjelf — som velaldrig mätte vara alltför liberai? — stundom verkligen ekän-: ker en simpel !andiflicka en skönhet, så ren. och strålande, at en qvinna med adelig hjelm och sköld deröfver kan känna någon. afund, och aft stundom en man af folket, t. ex. en llots, en soldat eller bonde, afna turen fått en sådan nobless i blick och hållning, ja en så ädel styrka i själen, att han i all sin frramfärd verkligen är en urförnäm man; stuntdom ändtligen att de tillitsfullaste och lycklisgaste äkta förbindelser otaliga gånger knvutitts mellan frälse och ofrälsefolk. Helst då dertill kommer. stt sedun längt tillba-a och ännv i deg ur våra bygders stugor och armod framträdt och freamtäda både män och qvinnor af natu och hög sta själsadel, hyvi m sijernor af första ordningen på snil-: lets, konstens och vetenskaj rel el ler på bildningens och iud :s banor, och fetta ej blot iom ett ät fådernesland, utan ej sällan ett förvånadt Europa. Ehuru vi veia och gerna medgilva, att dylika storheter till lunsets heder framträdt och framträda äfven ur vårt ridderskaps ledcer, så är det emeler id känd sak, att de adllige ynglingarne ej nog talrikt nn derkasta ssiv akademiernas högre examina; och äfvem är det säkert att adelns jordegendomar för hvarje år nedgå med ett ar millioner riksdalers värde, så att en örmögenlihetsrekrytering genom borgerliga: flickor är för flera af våra frälsemän ganska nödig. Och när man utom allt detta vet det vara kändt och medgifvet, ej blott af så många förauftige adelsmän, utan ock af erfarne och de ypperste riksdagsledarne sjelfve, att ett stort antal af ridderskapet och adeln etundom är rätt fattig samt ingalunda nu mera i bildning, samhällsställuing och anseende öfverlägsen de öfriga eamtfundsstånden, men ej sällan rätt obetydlig, så kan man sannerligen både förvånas och harmas öfver ridderskapet och adelns enviehet att vilja bibehålla sin sjelfekrifvenhet samt förmanskapet uti riksdagsutskotten, isynnerhet med den underliga frihet, hvarmed ridderskapet och adeln ännu fortfarande infinner gig eller icke infinser sig vid våra riksmöten och ännu !ika tanklöst och hushållsamt mårglar med det föga aktningsvärda fullmaktsvärendet, hvilket verkligen har någon likhet med uflatskrämeriet. Och detta system af oefterrättlighet vill ridderskapet och adeln ännu i deg försvara mot konung, räd, en u plyst medelklass och emot en så stor mängd ef sina mest upplysta egne medlemmar samt mot landets många rättslärde och tänkare! — Dock, som man väl vet, är det ganska många af ridderskapet och adeln, hvilkas redlighet, insigter och välvilja för fosterlandet werkligen äro öfver allt tvifvel, som alldeles förkasta det nya representationsförslagett; men, låta de sig männe ej missledas i sin ifver af förutfattade eller föråldrade åsigter? Adeln vill naturligtvis deltega i ffäderneslandets styrelse, hvartill den visserligen finner sig berättigad genom de stora talangerna och förmågorna hos så m nga dess medlemmar; men hvarför just blott på sjelfskrifvenhetens vacklande grund? Deruti, tro vi, ligger misstaget. Ty, ooktadt fälernas missgerningar genom fordna dagars frälseförtryck, som lyckligtvis pu för längesedan är glömdt, finnes det intet adelsbat hos våra folkklasser, utan landtadeln är bland oss dels såsom officerare i vår värderade indeldta arm, dels såsom efterföljansvärda possessionater och såsom verksamma kommunalmän med allt skäl vanligen ganska akt:d; och sålunda tro vi, utt ridderskapet och adeln, äfven utan den förhatliga. sjelfskrifvenheten, af allmänt förtroendee inom riksförsamlingen säkert skall få plats för sina flera utmärkta förmågor — och det är ju ej för andra man der önskar imträde? Derför skulle adeln, genom stt nu offra sjelfskrifvenheten, verkligen förlora ingenting, utan tvärtom vinna en mycket fastare ställning, s: m genom heia folkets tacksamhet skulle bli både avgeväm och af största inflytende. Och för öfrigt tinge då de yppersta af adeln, fast utan orimliga företräidesrättigheter, fägna sig åt minnet at ädle fiäders ärliga namn — alldeles såsom andra medborgare, som hafva den lyckan att varra af bederligt folk sömt dessutom ss Ne