möter icke komme att erhålla något arvode skulle deh öfre kammaren något mera än der Hedre blifva benägen at bevilin anslag, othedar Gen öannolikt komme att bestå af mera förmögna personer, och sådana voro i allmänhet något min. dre återhållsamma i fråga om anslag. — Den förespeglade obenägenheten att bevilja skatter ansåg tal. öfverdritven, och erfarenheten från andra länder, hvarmed man i andia afscenden varnat, 2äsom Norge, Däntmmärk, Italien m: fl., såde icke någon motsträfvighet hos representationen att bevilja tillräckliga stadsbudgeter. — Vår närvarande ståndsrepresentatio i vore kanske den, som understundom gjort största svårighet vid att bevilja anslag och med största noggrannjet öfrervaxat deras användande; men dentia svårighet hade då haft sin grumd deri, att stånden ordnat en systemstisk opposition emot hvarandra. Mot bestämmandet af census för valrätt till endra kammaren hade anmärkningar blifvit framställda; men om också genom denna census åtskilliga nu valberättigade personer blifvit uteslutna från valrätt till andra kammaren, hade flegsa personer )ikväl icke gått förlustiga rättig etch att Liilva representerade, ty de egde medelbar rösträtt till första kammaren. Man hade ogillut, att ledamöternas antal vore rörligt och rättade sig efter vexlandejfolkmängd i tal:s tanke vore det en fördel att representatonsrätten förändr: i den mån ofttertia till växte eller aftoge, så att icke några rottens borovghs kunde uppstå. Och att det skulle gifva landsbygden någon ökad öfvervigt vid valen vore icke ait befara, alldenstund stadsbefolkningen, sannolikt ej tilltoge i mindre proportion än landtbefolkningen. Hvad det beträflade anmärknin-! en, att småstäderna skulle få för stor öfvervigt, ) derigenom att de, utan afseende å folkmängden, finge utse en valman, anmärkte tal., ait detta vore en ringa ersättning for den förlust i repreBentatationsiätt, som dessa städer skulle lida gehom förslagets antagande, och i a å det åälörda exemplet med de 4 småstäderna, som skulle kunna öfverrösta en större stad, förekomme, att detta exempel i Sverge icke egde sin tillämpning, efter som icke i någon del at landet 4 städer med endast 500 invånare hade etti sådant läge att de kunde komma i samma valkrets med en större stad. Det hade blifvit klandradt, att det hyilande förslaget stödde sig på kommunallagarne, hvilka ieke egde kraft af grundlag och sålunda skulle Fara underkastade allt för stor rörlighet. Men enligt försläget skhlle hämnhde lagar erhåila egenSkäp al civillag, för hvars ändrande erfordrades både konungens och båda kamrarnes bifall. Censusbestämmelserna i grundlagen hindrade ock en ändring af kommunallagen att verka i den riktning man mest syntes befara. Man ansåg sig icke kunna godkänna kommuen såsom lämplig grund för representationen. et vore dock sannolikt den enda man kunde bygga på för framtiden, och det vore äfven den bästa, ty för att få förtroende inom kommunen fordrades oftast mera oegennytta och nit för det allmänna, än som fordrades för att vara on framståehde yrkesman. Meh, sade man, äfven om de samfällda valen kunde godkännas för städerna, der klasserna voro mera jemnt fördelade, kunde dock detta icke komma att gälla om landsbygden, der den äfvervägande klassen skulle slå allt vhder ag. Tal. ansåg emellertid, att erfarenheten icke gaf stöd för ett sådant antagande. Till ordförande i kommunalstyrelserna och andra förtroendeuppdrag utsägos ofta personer af högre samhällsklasser, när dessa voro intresserade för kommunens angelägenheter. Många bönder hade visserligen blifvit utsedde till ledamöter i landstingen, men dock på långt när icke i förhållande till den öfvervigt denna klass egde bland valmännen. Hvad bättre var, de valde vitsordades i allmänhet hafva varit redbara och kloka män, och för öfrigt, anmärkte tal., uppvägde ett sundt naturligt omdöme en god portion bildning. Landstingen, såsom de hittills visat sig, borde icke ingifva farhågor och såsom ett bevis på deras holfsamhet omnämnde tal. att då i början af institutionens verksamhet framställningar gjorts i åtskilliga allmänna lagstiftningsärenden, behöfdes allenast en cirkulärskrifvelse från chefen för civildepartementet, som härpå fäste uppmärksamhet, för att återföra landstingen inom omfånget för deras egentliga verksamhet. Tal. erinrade äfven oin de flesta lahdstings beredvillighet att sjelfmant ingå på en förändring af grunden för landstingsskattens uttaxering, hvarigenom skatterna för i mantal satt jord fördubblades mot hvad de enligt kommunalförfattningarnes ur sprungliga bestämmelse skolat utgöra, samt bönderna sålunda åtogo sig en förökad skatt, på det bördan skulle blifva billigare fördelad. Dessa utskylder hade visserligen hittills i allmänhet icke uppgått till stora belopp, men it. ex. Gefleborgs län, hvilket blifvit omnämndt såsom ett af de län, i hvilkas landsting bönder utgjorde flertalet, hade dock nyligen uttaxerats 12,000 rdr efter denna nya grund! De hittills varande landstingen hade sålunda visat sig lnglydiga och icke ådagalagt någon oroande syftning till bondregemente. Man hade all anledning att hoppas, det de icke skulle blifva sämre i framtiden, utan tvärtom utveckla sig allt bättre och bättre, i den mån ledamöternas vana att handlägga å ärenden ökades, och flera frågor, som lämpligen kunde behandlas länsvis, blefve till landstingen öfverflyttade från riksdagen och häraderna. Man klagade öfver halfbildningens inflytande hå de obildade klasserna. men detta vore den hogre bildningens eget fel. emedan den icke gjorde sig samma möda att öfvertyga och leda. Tal. trodde, att ridderskapet och adeln hade förslagets öde i sina händer. Man kunde säga, att ridderskapet och adeln icke borde vika en hårsmån, förr än den vore förvissad, att det nya, som sattes i stället, vore det som bäst lände till fäderneslandets gagn; men för att intaga en sådan position, vore det af nöden att känna sig stå på en säker grund. Adelns representationsrätt innefattade äfven en skyldighet att representera, som icke vore erkänd, än mindre uppfylld. Riddarhusordningen ålade icke någon af adeln att deltaga i riksdagsgöromålen, och riddarhussalen hade nägon gång vid plena varit så fåta-. ligt besökt, att man icke kunde antaga såsom , omöjligt, att den en dag kunde komma att stå tom. En sjelfskrifven ledamot borde dock vara : lika förpligtad som en vald att öfvervara riks-! dagen från dess början och till dess slut. Bi-jl skoparne, som jemte adeln vore de enda sjelf-ls skrifna, egde ock en sådan skyldighet, och stad l, ganden härom för adeln hade förut funnits; — 1 om sådana stadganden föresloges till upplifvande, kunde tal. icke finna, huru ridderskapet och adeln kunde förvägra deras antagande. Men I omöjligheten att uppfylla dem utvisade just ohållrt 1 ; 1 l t t I 3 ! barheten af adelns nuvarande ställning. Adeln i Sverge erkändes icke längre i folkmedvetandet såsom ett nödvärdigt element för representationen, och äfven de författare. som bäst förfäktat kassval, hade ansett, att adeln såsom politisk klass borde upphöra. Hvarken genom sitt antal, sin förmögenhet eller sim bildning vore adeln numera berättigad att utgöra en fjerdedel af representationen; och om adelns rpresentations rätt skulle reduceras till hvad den i nämnda afseende efter juridisk måttstock borde utgöra, skulle adeln göra vida större förlust, än om man öfverginge till samfälda val. Den uppoffring, som af adeln nu begärdes, skulle, liksom hvarje ädel och frivillig uppoffring, medföra sin egen beiöning. Adeln hade nu tillfälle att skrifva det vackraste bladet i sin historia, men det vore ovisst, om detta tillfälle skulle lika gynnsamt en annan gång återkomma.