tällda i burar — några få af dem lika gula som xanariefåglar; men endast få af dem med så vacker röst i sin strupe. Den med högsta priset 100 dollars) belönade grodan är en stor och terst välskapad gynnare, med hvit vest och irkedja. Han ser ut som en borgmästare, har n mycket värdig min, men pustar med kort undedrägt, ser med lugn fattning mot den icke vlägsna framtid, då hans hutvud kommer att afskäras, och slukar med mycken belåtenhet varje kringströfvande gräshoppa, som ställes nonom för ögonen. Uti intellektuelt afseende är nan snarare idiot än lärd. Han har utan tvifvel sma giltiga skäl för att han talar så litet: men han sparkar bra och småsrodorna göra bäst ati att hålla sig på behörigt afstånd från honom. En stackars hoppetossa i en kristallbur representerar dessa. Han har vunnit femdollarspriset, men synes vara alldeles okunnig om och likgiltig för den ära, som sålunda kommit honom till del. Utom dessa representanter af familjen finnas här många andra, som utgöra en änk mellan dessa båda ytterligheter och äro utrustade med en eller annan talent. Salen är vackert arrangerad och den egendomliga utställningen synes intressera en hvar.? — Samma tidning meddela: ett annat exempel på nordamericanskt svärmeri för amfibier genom att berätta muruledes ett fruntimmer i Charleston har en stor nängd grodor på sin gård, hvilka följa henne wvart hon går, hoppa upp i hennes knä för att å mat och på hennes befallning ställa upp sig en cirkel kring hennes fötter. — Olika verkningar Ordförande mästaren frimurarelogen i Erfurt har i följd af påfvens förbannelse öfver frymurarne nedlagt sitt. embete, iksom hans embetsbroder i Calbe af samma skäl sfvergått till lutherska läran. För 40 år sedan var den unge dragonlöjtnanten grefve Mastai en af de ifrigaste medlemmarne af det italienska rimureriet, och nu uttalar samme Mastai såsom våfven Pius IX förbannelsen öfver sin ungdoms verksamhet. — Ett gräsligt mord har i dessa dagar försatt staden Reval i fasa. Berättelsen härom är öljande: Boktryckaren och utgifvaren af Revalsche Zeitung, hr Lachner, en man af några och trettio års ålder och särdeles förmånligt yttre kom torsdagen den 2 dennes på natten hem till in bostad ifrån någon klubb, der han tillbragt aftonen. Medan han i sitt rum håller på tt upptaga eld, öfverfalles han af tre der dolda personer, tvenne karlar och — en qvinna. En f karlarne stöter honom med en dolk tillsamnans tretton styng i bröstet, qvinnan binder till ans mun med en duk, den andra karlen fullvordar mordet med att afskära hans strupe. Detta undangjordt, plundra mördarne den döde vå hans ur m. m., samt borttaga kläder och unnat, som i huset fann att tillgå, och begifva ig sin väg. Våldsbragden blet icke bekant örrän följande morgon, då betjeningen fann Lachner liggande mördad i sitt rum. Till en vörjan visste man icke hvar mördaren skulle ökas. Men en bokhållare i någon butik erinar sig ha föregående dag åt en obekant mansverson försält en dolk eller jagtknif, och det hänler sig ej bättre, än att han ser samma person sällskap med en annan gå förbi på gatan. dan säger till åt andra, underrättar polisen, och nan smyger efter de båda misstänkte, som berifva sig in på någon källare. Huset omringas f polis, och undersökning verkställes derinne. Den ene af de misstänkte befinnes bära på sig n mössa. som igenkändes vara Lachners, den ndra hade hans ur, 0. s. v. Båda bäktades, och den ene af dem, en ung f. d. kypare, bende nästan genast sitt brott och redogjorde r hela dess sammanhang. Han och hans kamat hade blifvit legde till dådet af ett fruntimner, som fört dem in i Lachners rum och der sömt dem i förväntan på hans hemkomst. Morlet skedde på sätt vi ofvan berättat. Det nämnda runtimret, som befanna vara en hustru, hvilken efvat skild från sin man och stått i något för;ållande till Lachner, greps af polisen, men förkade enständigt sitt brott, på samma sätt som len äldre af karlarne, en f. d. guldsmedsarbetare. cke ens anblicken af offret för deras dåd förnådde dem till bekännelse, utan först hotelsen tt blifva lemnade i händerna på den utanför muset församlade och af oviija rasande folkmasan lärer ha gjort, att såväl den ena som den undra erkände allt.