2 VN för berättigad, emedan dessa stodo högtöfver henne. Med ett uttryck af tillfredsställelse gaf drottningen ett tecken att konserten skulle börja. Jenny Lind, den yngsta af de tre ?väninnorna, skulle, enligt programmet, sjunga först. Det bifall, som hon vunnit, bade icke gjort henne ötvermodig, men dock gifvit henne en viss säkerhet i sitt uppträd.nde och hon gick derföre lugnt fram till pianot; men då hon vid de första tonerna upplyfte hufvudet, mötte hon en så vild och mörk bliek ur Grisis lågande ögon, att hon stod liksom tillintetgjord. Oaktadt hon icke kunde förklara för sig sjelf dessa onda ögons? makt, utöfvade de likväl ett oemotståndligt och olycksbringande inflytande på henne. Hon kände sitt mod sjunka, sjelf förtroendet försvann, och den lätta slöja, som eljest icke skadade hennes herrliga röst, utan endast gaf den en mer svärmisk kolorit, lade sig allt tätare omkring den och tillintetgjorde helt och hållet dess smältande och hänförande ton. Till och med hennes fysiska krafter sveko henne, det svartnade för hennes ögon, och endast med största ansträngning var hon istånd till at sjunga arian till slut. Till hältten medvetslös stödde den unga sångerskan sig motryggstödet på stolen, under det ackompagnatören utförde det till arian höraude länga efterspelet. En dödstystnad herrskade i salen; men det var icke beundrans tystnad, utan förlägenhetens och de gäckade förhoppningarnes stumhet. Icke ens det svagaste bifall föll som en tröst, på den tillintetgjorda sångerskans själ. Ahörarne voro liksom förstenade; till och med drottningen vågade icke, oaktadt sitt goda hjerta, gifva henne ett beröm, som kanske vid detta tillfälle skulle uppfattats såsom ironi. Förut hade Jenny Lind sällan kunnat sjunga just denna aria till slut för åhörarnes jublande bifallsrop. Slaget träffade den olyckliga sångerskan lika hårdt som oförberedt. Hennes rivaler sutto på sina platser i strålande segerfröjd. Coventgarden hade firat en stor triumt genom Jenvy Linds nederlag; Lumleys första stjerna hade gått ned. Oaktadt sin sinnesrörelse insåg Jenny Lind detta och hon kände hela vidden af sin olycka. Hennes förlorade rykte, hennes krossade lycka, den smärta hon skulle förorsaka sina vänner och sin familj, som med stolthet sett upp till henne oci väntat sig så mycket af henne, allt tramträdde för hennes själ, men derjemte äfven tanken på hennes fädernesland, hennes hem, den lyckliga barndomen och hennes kära lekkamrater. Till dessa talade hon, för dem beklagade hon sig och deras tröstande ord på hemlandets språk talade till hennes själ. En tanke genomflög plötsligt den unga flickan, och som en stråle från himlen föll den i hennes af mörk natt omtöcknade själ. Bland de melodier och visor, hvilka hon sjungit och älskat från sin barndom, var en liten enkel bön, som isynnerhet tilltalat; henne och inpreglat sig i hennes minne. Uader de vackra och lugna sommaraftnarna, då barnen sprungit sig trotta i skogen och på ängarna och hvilade sig i det mjuka gräset, hade hennes lekkamrater ofta sagt: ?Jenny, sjung attonbönen för oss, ingen kan sjunga den säsom du?. Under de sista årens omvexlande lif hade den unga flickan nästan glömt bort den enkla sängen, endast sällan hade hon kommit att tänka på den; nu, då hon var stadd i ångest och nöd, nu ann den henne i hågen med tankarna på ädernehem och fädernesland, och den stod tydhg och klar för hennes minne. Liksom drilven af en högre ingifvelse intog J-nny Lind pianistens plats, sedan denne slutat arians efterspel. Darrande irrade hennes fingrar omkring på tangenterna, men med de första älskade, på minnen så rika tonerna växte hennes mod; de stodo åter bredvid henne, de många kära från hemmet, hon var åter i det sköna, älskade Sverge, en röst hviskade: ?Sjung, Jenny, sjung, såsom du kan ju ingen sjunga den?. Och hon sjöng! — Tystnaden ji salen, som under det långa efterspelet öfvergått till hvi-kningar och mummel, inträdde åter. Man lyssnade till de svaga tonerna, orden hörde man knappast och förstod dem i alla fall icke, men ljudet af den hänförande rösten trängde till allas hjertan. Hågkomsten af fäderneslandet och alla de älskade derhemmia hade löst den förtrollning, som på ett oförklarligt sätt längslat sängerskans själ; aftonbö nen från hennes barndomshem ljöd i själ tulla, himmelskt klara toner från hennes bröst. Och dea fann inträde i allas sinnen; till och med de mest förhärdade hjertan smälte. Ätven nu herrskade en djup tystnad, men det var rörelsens och andaktens högtidliga stillhet, som man tyckte det vara förmätet att störa med ett ljud. Liksom hade hon nu försäkrat sig om ett högre biständ, upplyiter nordens bleka barn sin milda blick mot söderns dotter, hvars ansigtsuttryek nyss så häftigt upprört hen :e. Den mörka, lågande blicken i Giulia Grisis kolsvarta ögon är försvunnen, en klar, blixtrande tår tränger sig fram ur det och blifver hängande i de långa, silkestina ögonhåren; och denna tär är den skönaste, den dyrbaraste perla, som någonsin fallit i Jenny Linds hederskrans; säsom den har ingen annan, hvarken förr eller sednare, lyst i hennes själ. Förtrollningen i denna säng kunde icke en gäng rivalerna motstå. Och sevan, då bifallsssormen utbrast öfver den svenska näktergalen, gick Grisi fram till henne och räckte henne med ädel värdighet och med den renaste beundran sin hard, under det hon sakta hviskade: 7Signora, må Gud bevara åt er på konstens vädliga stig den talisman, genom hvilken ni i dag har besegrat oss alia!? Och ehuru Grisi och Persiani denna afton öfverträffade sig sjelfva i röstens prakt ech fyllighet samt 1 ett lysande föredrag — blef likväl den bleka, blonda sångerskan, med sia enkla heml.ndsmelodi, druttnirg i tonernas rike. j -— Grod-exposition. I Newyork har nyligen en utställning af grodor egt rum. Newyorz Tin.es