Bref från N orge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 14 Nov. Samtidigt med detta bref erhåller ni genom de norska bladen underrättelse om, att fransk-norska handelstraktaten i dag fått storthingets samtycke efter två dagars långa och häftiga debatter. Sätillvida har saken alltjemt varit på det rena, som det, efter hvad jag förut haft tillfälle att påpeka, aldrig varit något tvifvel underkastadt, att traktaten skulle kommma att bifallas. Ej en enda röst har höjt sig för att bekämpa de frihandelsprinciper, hvarpå den är grundad; alla ha erkänt, eller åtminstone ingen vågat bestrida, att man i denna sak beträdt rätta vägen. När man påminner sig hvilka långvariga strider deti andra länder kostat och till en del ännu kostar att få frihandelssystemet erkändt, kan det i sjelfva verket ej annat än väcka förundran att se, hur lätt och fullständigt detta systems seger varit här i Norge, och hur fullkomligt de motståndare, det dock tvifvelsutan har, afstått från allt motstånd deremot. Så snart traktaten var afslutad mottogs den med tacksamhet, ja nästan med entusiasm. Vederbörande statsråd mottog tacksägelseskrifvelser trån de större städernas köpmansklass; kort sagdt, allt var idel härlighet och glädje. Då saken kom före hos storthinget, stötte den på en säregen och rent formel svärighet. Enligt grundlagen gälla nemligen de af ett storthing bestämda tullsatser blott för den treåriga budgetperioden; lagens ordalydelse är klar nog; ?det tillkommer storthinget, säger grundlagens 75, att pålägga skatter, afgifter, tull och andra allmänna bördor, hvilka dock ej gälla längre än till den 1 Juli det år, då ett nytt lagtima stor thing samlas, såvida de ej af detta uttryckligen förnyas.? Nu var man emellertid genom traktaten bunden till nedsatta tullbestämmelser å vissa frauska varor för en betydligt längre tidrymd, och detta formfel väckte, såsom man kunde förutse, de mångas misstänksamhet, i hvilkas ögon hvarje detalj i grundlagen är en sakrosankt dogm. I den 15 man starka komitt, som hade att bereda saken till behandling i stortbinget och som var tillsatt särskildt för detta ändamål, delad sig åsigterna genast, i det majoriteten. 7 man stark, tillstyrkte traktatens erkännande utan alla omständigheter, medan fyra önskade att dertill skulle fogas en anmodan till regeringen, att hon för framtiden måtte undvika dylika fermvidrigheter, samt en annan grupp, äfvenledes 4 man stark, föreslog att traktaten skulle godkännas blott för kommande budgettermin. Medan majoriteten sålunda ansåg sig kunna försvara en liberalare grundlagstolkning, me dan den förstnämnda minoriteten ansåg före delarne af traktaten så stora, att man för deras skull kunde läta lagen slumra för denna gång, vågade den sednare minoriteten, som för öfrigt tillfullo erkände dessa fördelar, ej för deras skull tillstyrka hvad den ansåg för en direkt kränkning af grundlagen. Så enkel och klar frågan således tycktes vara, måste det förundra att den kunde lemna material till en 10 å 12 timmars debatt, särdeles om man besinnar, hur föga det norska storthinget i allmänhet är hugadt att hängifva sig åt oratoriska öfningar. Denna gåns har det emellertid ej förmått motstå frestelsen. Den långa och tröttande debatten bragte få eller inga nya upplysningar i dagen; det principiella i frågan kom nästan icke alls på tal, då alla voro eller låtsade vara ense i det afseendet. Den i grund och botten föga uppbyggliga behandlingen kan jag ej annorlunda förklsra än ur den omständigheten, att det var den första större debatt, som förefallit sedan storthinget nu varit samladt i nära halfannan månad. Storthingets retorer ha derför måhända funnit nägon lättnad genom att vid detta tillfälle öppns slussarne för sin vältalighets strömmar och utbreda sig öfver förhållanden och person ligheter, som stodo i ett blott mycket af lägset sammanhang med sjelfva ämnet. Hvad nu storthingets beslut angår, si kan det svärligen tolkas Bö; som skulle d;