säkrare valprocess derigenom kan åstadkommas, och mången förmåga, som annars möjligen ej skulle gjort sig känd, derigenom kan så mycket förr och så mycket säkrare blifva befordrad till verksamhet. Men på detta sått kunna de anses redan hafva verkat. De förmågor landet nu eger i förevarande fall äro dels kända, dels göra de sig oupphörligt allimera kända. Redan vid de första ländstinvsmannavalen har det visat sig, hvilket godt förråd Sverge i detta fall besitter, och hvilken takt svenska folket lägger i dagen, då det gäller att till fosterlandets gagn välja fosterländska män. Redan detta, de första valen af landstingsmän, vore nog för att bevisa, att alla de der ropen om demagogi och den okunniga massans öfvervälde o. e. v. varit den uppskrämda dolskhetens grundlösa förespeglingar. — Vill man åter framkalla sådant, då har men att fortsätta det gamla systemet, att betaga folket tillfälle till politisk uppfostran, att låta hatet till privilegium inkräkta på det lugna frihbetssinnet, att drifva det cerhän att Sverge blir ett Frankrike i smått, der man för ett af privilegiihat uppdritfvet jemlikhetsraseri glömmer friheten. Att vänta på verkningarne af den nya kommunallagsiiftningen tör att derelter hedöma det mått af politisk friaet, som bör tillerkännas folket, skull blott hafva till följd den otålighet, som onödigt, obilligt dröjsmål medförer. Må de, som förorsaka ett dylikt, besinna, hurusom de sjelfva skola mest få sitta imellan för denna otålighet. Den i omyndighet för länge qvarbällne glömmer lätt alla förmyndsrens fordna välernimgar för hans försök att öfver tillböriga gränser utsiräcka sitt förmynderekep. Och skulle man, hvad Sverge angär, på grund af vårt folks gamla långmodighet, anse sig kunna våga hvilken iek som helst med löften eller undanflykter, — allt under det at man undergräft och urhålkut sin egen tillvaro och detta samtidigt som . det rättfordrande folket vuxit i kunskap, ! förmögenhet, rättsmedvetande, så är detl! blott ett bevis mer för den satsen, att vän-: tan är jemt upp det sämsta, hvartill man numera kan råda. Från hvilken allmän synpunkt man alltså än betraktar frågan om det mått af politi-: ska rättigheter, som på grund af det sveneka folkets närvarande utvecklingsgrad bör tillerkännas detsamma, torde man ej kunna komma till annan slutsats än den, att alla omständigheter förena sig för att i närvarande ögonblick låta detta mått bestämmas. Och då det i folkens historia så sällsynta fallet in räffat, att det förslag, som blifvit af regeringen uppgjordt, visat sig vinna ett nästan enhälligt bifall af den egentliga nationen, så är klart, att svårligen något annat förslag i detia hänseende, med hopp om en snarare framgång, skall kunna framställas. Det allmänna bifallet till förslaget visar tillräckligt, att den rätta punkten blifvit träffad. De invändningar, som deremot polifvit gjorda, — de må hafva varit uttryck af hur oegennyttiga öfvertygelser som helst, de må hafva förridt huru mycken statemannaklokhet som helst, — det mod och den tro, som ensamma något förmå vid dylika lifsfrågors lösning, hafva dock saknats iinvänd ningarne, under det att sjeltva förslaget, just såsom uttryck af denna tillförsigt vunnit hela landets bifall. Hvad man nemligen i allmänhet skulle kunna anmärka såsom ett gemensamt drag hos de flesta mot förslaget utgifna skrifter eller tidningsuppsatser är misstro till nationalkarakteren, misströstan om ädlare, bättre krafters tillvaro inom nationen, misstänksamhet mot folket (detta ord stäldt såsom motsats till de begge ?högre? ständen), och å grund häraf ett ständigt förutsättande af dåliga, oädla, lösaktiga bevekelsegrunder hos dem, som skola rösta vid folkombudsval. Skulle man trö de antydningar och förespeglingar, som utgöra sjelfva ränningen i dessa motskrifters dystra väfnad, så skulle svenska nationen vara ett ganska djupt sjunket folk. Det skulle vara ett folk, beherrekadt af advokater, och mot hvars äfven billigaste anspråk man alltså hade att förskansa sig bakom en vallsgstiftning af samma slogs advokatoriskt småsinta anda och bestämmelser. Eller också skulle det vara så försoffadt, att man afsin feghet och brist på framtidstro borde hemta de -bästa iogifvelserna för sitt tänkeoch handlingesätt. Men må man ock, å den sidan, af de sista årtiondenas långmodighet hos detta i runden ridderliga, lojala folk, låtit sig testas att sluta till en fortfarande viljelös eftergifvenhet, till en politisk oskyldighet, som gång efter annan låtit sig gäckas: och bedragas, — svika ej alla tecken, så är myndighetsmedvetandet inom rationen väckt. Ait tigga, der man har stt taga, blir i längden omöjligt äfven hos den anspråkslösaste och godmodigaste. Att, der man vet med sig sjelt af ridderlig tilltro till ridderliga motiver hafva litat på, hafva gjort sig förtjevt utaf ett värdigt tillmötesgående, att der fortfarande mötas endast af evigt samma ängsliga eller småsluga invändningar, hvilkas värde åter och äter pröfvats och befunnits underhealtigt, detta tärer dock ilänvgden äfven på den i medvetandet af sin rätt och sin styrka lugnast hvilande nations tälamod. Det fångna lejonet låter leka med sig och matas till försoftning. Men hos ett folk växer icke blott hullet, utan äfven medvetandet samt, der det finnes något att göra utar, säsom fallet är med svensken, äfven för mågorna, karaktererna, karakteren. Men det är detta, som motståndets män synas icke vilja eller icke kunna inse, och det är detta, hvari de syvas oss hufvudsakligast bedraga sig. Det är detta, hvarom deras diskussion i skrift mot förslaget hittills mest och påtagligast vittnat, och det ör derför, som de också icke, äfven hos de avnars tveksammaste, lyckats få vågon resonnans. Skulle förslaget falla, hvilket väl ingen svensk man med tro på svenska folkets nationella lifaktighet samt känsla i fråga om sjelfbestånd och utveckling kan befara, så — är väl ej genast svenska folket dömdt. Men att af fåkunnig fruktan för ett majori tetens blifvende tyranni låta en minoritet med inbillade företräden och numera orätt2 an 4