laf de nya kommunalförfattningarne4. Men borgare och bönder voro mogna till folkI kommunalförfattningarne utgåfvos? — Man l säger: låt först folkskolan verka sitt verk. I Men hvem vet icke, att ännu på 1700-talet ver åt framtiden att gifva folket dess rätt, i att verkliggöra folkfriheten. I femtio år har man förblifvit på denna purkt. Del! rivilegierade hafva ifemtio år lyckats åter hålla nationens inre politiska utveckling. ! L Europa har rört på sig åtskilliga gånger i sin ut ecklingskamp, de flesta eropeiska kulturfoik hafva genomdrifvit representationsförfattuingar, motsvarande tidens kraf. En-: dast hos oss har det blifvit vid det gamlal med obetydliga förändringar. Ja, under dessa ! ; L femtio år, hvilken utveckling har icke inom de curopeiska samhällena försiggått i alla riktningar och särskildt i fråga om frihets. begreppet. Och icke minst i Sverge. De erfarenheter, som folken under fredsåren haft tilltälle göra rörande friheten, ; dess verkliggörande och betryggande ivom samhällena hafva framkallat lugna, sakta,l: men djupa, genomgripande rörelser alltifrån vårt samhälles lägsta echakter ända uppl till dess spets. Det finnes knappast någon slags rättmätig fribet, någon slags rätt, som folket icke ansett sig i någon högre grad än förr behöfva och förtjena och som det icke, då det erhållit hvad det fordrat, med: sans och sjelfbeherskning redan börjat ut-: öfva. Alla dessa den enskildes friheter, samvetets, bekännelsens, ordets, handelns, industrie alla dessa komunala friheter, hur ha icke de flesta bland dessa, om äfven den ena fullkomligare än den andra just gjort sitt intåg hos oss och mottagits samt rukats med ett lugn, en måtta, en hållving hos folket, som redan borde anses hafva bevisat detsamma vara förtjent af de po litiska rättigheter som heta valrätt och valbarhetsrätt, den rätt, hvarförutan de öfriga fribeterna icke kunna anses betryggade. Sanuerligen måste man vara mycket bruten till sin sedliga kraft och sin förtröstan på sig sjelf och tramtiden för att icke inse, att det svenska folket, sådant det dels alltid, dels särskildt under det sista halfva århundradet visat sig sävidtdet på laglydigheten beror, digt äfven din fullständigaste politiska frihet. Ett folk, som, äfven under sådana förhållanden och institutioner som våra i mänga fall ända in till de sista åren varit, visat sig ega så mycken god vilja, så mycken takt och inbördes förtroende och hvad de allt heta dessa dygder, hvarpå ett samhälles lugna utveckling synnerligast beror, — ett sådant folk skulle icke vara värdt att ega hvad de flesia andra den bildade verldens folk, dess närmaste slägtingar för att icke gå längre, redan erhållit! Nej, säger man på vissa håll, det vill säga inom de kretsar, der dessa omtvistade politiska rättigheter, för att här döma mera efter handlingsättet än efter löftena och försäkringarne, höra till det såsom oförlorburt och oförytterligt aneeddal erfvet, — nej; evenska folket är icke moget derför, här saknas politisx uppfostran, här saknas upplysning, här saknas hos folket i allmänhet sjelfva elementerna tilll olitisk bildning etc: etc. . Det fordras en oerhörd långmodighet att åhöra detta evigt samma, allt efter omständigheterna modulerade svar, upprepadt af alla privilegierade i alla länder vid allal tillfällen, då fråga varit om någon ulsträckning eller meddelande af hvilken som helst rättighet till folket. Det finnes ingen frihet, ingen rätt, iör hvilken icke de lyckliga innehafvarne förklarat sig ensamma mogna, l: men alla andra omogna. Hvilket oväsen väckte icke handtverkarne, då den 8. k.l. näringsfriheten, denna den naturligaste! bland alla friheter, omsider efter långvarig kamp slutligen tillerkändes alla. Sverges undergång stod för dörren, påstodo snickarne, skräddarne och skomakurne 0. 8. Vv. — Sammaledes, när frågan gällde religionsfriheten. Sverges undergång står för dörren — ropade presterna. Vi äro änou icke här i Sverge mogna för en friare kyrkolagstiftning. — Otro och gudlöshet, katoli-! cism och mormonism 0. 8. v. skola inom kort intaga den enda sanna religionens! ställe, om man så der lemnar dörrarne på vid gafvel. — Så presterna. Men hur än hendtverkarne och presterna ropade, hvar: och en i sin tur, — det gamla Sverge står änvu upprätt, oaktadt både näringsfrilet och religionsfrihet (sådan den är) och är icke blott icke olyckligare utan tvärtom. Men så har det alltid varit. Skulle folken ej omsider tröttna att lyssna tillde privilegierades rop, så skulle aldrig någon utveckling kunna ega rum. Slafveriet skulle aldrig upphäfts, ty — när ansågn väl slafegarne sina slafvar Smogna för sjelfständighet? Negrerna skulle aldrig blifvit erkända för menniskor, ty när ansågo väl deras egare dem tmognat för att bli menniskor? Vära politiskt privilegierade begge klassers åstäende, att svenska folket ej är smogetf ör en mera utsträckt valrält och valbarhet, är af samma halt. Det är ett nödrop af deras eget missförstådda intresse eller foeterlandsnit. Man kan vara viss uppå, att enligt deras öfvertygelse? aldrig några andra skola blifva tmogna för en större politisk medborgerlig likställighet än de — som redan Senligt lag4, om icke enligt rätt, äro det. Man säger : tlåtom oss invänta verkningarne hur kommer det sig då, att adel, prester, ombud redan i århundranden innan de nya riksdagsmän bland adeln funnos, som knappast kunde skrifva sitt namn, och mången prest som icke hade tiondelen så mycket vett och begrepp om allmänna frågor som mången landtskollärare nu för tiden? Men bildningen, den medborgerliga bildningen har gjort större eröfringar inom folken under de sista femtio åren än under hundratal år dessförinnan. Mången handtverkare har nu för tiden mer förstånd om allmänna frågor, praktisk som han vanligen är till sin uppfattning, än t. ex. de teologiskt och klassiskt förbildade presterna. Mogenheten finnes numera åtminstone lika ofta hos största delen af de politiskt oberättigade som hos de berättigade. Det är nå