grund som helst föranleda tveksamhet hos den stora mängd obeslutsamma, som så ofta utgöra den stora midten inom folken, och slutligen deras, som sätta industriel och annan slags materiel förkofran framför och öfver de högsta ledande samhällsidternas: och sgamhällsmakternas befordrande famt sålunda sätta fosterlandets framtid på spel för en vattvälling, för att icke tala om deras ansvar, gkom en gång skulle befinnas hafva sofvit bort icke blott sin egen och all: un-. der dem arbetande, ännu politiskt vanlottades rätt, utan äfven hela fosterlandets väl. Under sådana förhållanden, hvad är väl rättmätigare,, pligtmässigare än att hvar och en i sin stiad gör sig och andra redo för! den plats man i kampen för denna fråga har att intsaga, för de åsigter, som det i detta fall är: hans ovilkorliga pligt att såsom samhälllsmedlem uttala, samt att i och med ett sådsant uttalande, det må hafva huru stor eller ringa inverkan som helst, medverka till em sådan utgång af den förestående striden som den hans kärlek till fosterland och mensklighet låter honom hoppas uppä och hans samvete både såsom medborsare och menniska ålägger honom att i sin mån söka befrämja. Det är detta som vi med dessa rader äsylia. Den fråga, det i det närvarande ögonblicket hos oss gäller, delar sig i tvenne, 1:0) en vllmän tröga, den nemligen om det mått ef politiska pligter och rättigheter, af politisk jemnlikhet, som svenskar i detta: ögonblick kunna onces vara mäktiga utaf, ch gom vi sålunda böra söka att uppnå, fall vi icke redan skulle gjort det; samt :0) en mera särskild, den nemligen, om det närvarande systemet för folkombudens val och erbetssätt är det rätta, eller om icke det nu föreslagna i vida högre grad tillförsäkrar svenska folket den framtid, i som endast i och genom en rättvisare för-1 delniog al politiska rättigheter kan förverk1 ligas. ; Den sistnämnda af dessa frågor har ut-!t förligt och fullständigt) blifvit diskuterad, och estygelsen i detta fall är väl numera: Här gälier det blott den förra aflt rågor. ( Ingenting är i fråga om medborgerliga t rättigheters erhållande och utöfning hos oss 1 e at: få höra, än detta gamla på-s Y v E j s I a ! att — svenska folket ej skulle vara r ett större mått af inre politisk t, än det som det redan besitter, att det änvu icke eger en nog hög grad af potitisk eller medborgerlig uppfostran, för att heten att välja och väljas till folkomulie kunna gifvas en få allmän utsträckning srom den, hvilken redan kommit en del andraa folks medlemmer till del, såzom t. ex. diet norska folket, det danska, det holländstka, det schweiziska, o. s. v., för att icke talla om andra större folk med längvarigare:, rikare kultur. Tåtom oss: till en början ännu en gång granska dessa gamla de obotfärdigas, dessa den gamla likgiltighetens gungstolar, hvari man vaggar sig sjelf och andra till en ro, som är skenbar, men till en oro, som för-j svagar ju nera den sammanpressas. Friheten ir gammal i Sverge, säger man, urgammal tll och med. Och man har rätt deri, så framt man dermed afser friheten från yttre föttryck och inre utbildad feodalism. Men hved men egentligen menar med frihet... lemnam men åt hvar och en att efter bästa förstämd inom sig uppgöra och afgöra. Sverge är frihetens stamort på jorden?; norden är frihetens första och sista uilflyktsort, o.s.v. Ett friare folk än Svergesl gifves också icke i Europa i nyss åsyftade meniog. Men samtidigt med all denna i många fall rättmätiga frihetsglädje, hvem vet icke, att det är först i ce allra sista åren, som den slags frihet, hvilken ensam förmår att göra ewt folk starkt och mäktigt och tryggt och stort till karakteren, den enskildes frihet inom och genicinot denna na-l tionalviljans organism sc las stat, — att denna den enskildes örst i desista åren börjat vilja blifva cn sanning på fullt allvar. Det laglydiga, det ursprungstfriska, det till sin matur ädla sveusku solket har, liksom så många andra folk, i århundraden varit under förmynder-kap uf en statskonst, rom liditaf ireglementeringssjuka, för att icke säga regerimgssjuka. Det finnes ingen lag stiftningsdårrakap, som de särskilda tidernas styrelse: icke begätt, allt i akt ogh mening att Pskydda?, att Pleda? o. 8. v., allt under det de dermed dock försvagade både den enskilde och sig sjelfva. Friheten förekom i tal vid högtidhga tillfällen, samtidigt som talaren icke ens hade laglig frihet att kläda sig som han ville, att äta och dricka hvad han ville, än mindre att arbeta, att handla, att tönka, att tala, att lära och läras som han ville. Den enskildes frihet var någonting farligt, någonting förskräckligt, för hvilket man borde bedja Gud bevara sig. Den var ett gift, som visserligen, liksom så många andra gifter, blott det piortionerades ut ismå doser, kunde blifva helsosamt, men som man icke borde få ha i husset, utan endast i det stora apoteket som Ihette — regeringen. Allt var sjelfsvåld?, som icke var regeradt, regleradt, reglermenteradt. Än värree var det med den s.k. politiska friheten. IDet svenska folket måtte ha viI sat aldrig sså djup fosterlandskänsla, aldrig -Iså mycken försakelse och sjelfuppoffring för Sverges ära och sjelfständighet; — det var . dock aldrig värdt några politiska rättigheIter — enligt deras åsigt, hvilkas fäder och ltöreträdare förvärfvat all politisk rätt samI tidigt och med samma rätt som skråna hade I förvärfvat sina privilegier. Folket följde I Engelbrekt och Sturarne och Wasarne, folTI ket offrade sista fyrken, sista bloddroppen I för sin kung, folket visade vid alla tillfälIlen den djupaste, den starkaste instinkt för nationel — sjelfupprätthållelse, för statens sjelfbeståndd, eller hvad som så ansågs, det var dock i .de maktionehafvand:s ögon aldrig värdt någon del i maktens utöfning. Folket?, godtyckligtt reduceradt och stympadt till två så kalllade ständ, kallades i detta stympade skickz till riksdagar; men formerna d-rvid för öfverläggning och beslut voro sådana, attt dessa det egentliga tolkets ombud mest kunde anses vara der för syns Ickald Sot Akunnigsa nanka? MPdaen råa — HA Aa Lr