BEATRICE. Boman Ii tvenne delar. AP Julia Kavanagh. FJORTONDE KAPITLET. Antony var ute i förstugan. Han såg mörkt på Beatrice och frågade med tvungen häftighet: Får jag besvära er med att fråga hvar min hustru är, miss Gordon?4 Hon kommer — men jag önskar tala med er. Kom med mig.4 Antony såg ut som om han tvekade att följa henne, men blygseln hindrade honom att neka det, hvarför han lydde och följde henne utför trappan. Han stannade emellertid vid bibliotekedörren, som om han väntade att de skulle gå in der, men Beatrice skakade på hufvudet. SInte här, sade hon; det är en vacker morgon, och jag tycker mest om att samtala i fria luften.4 Hon gick med lätta steg ut på terrassen, vandrade genom blomsterträdgården och trädde in i fruktträdgården. Det var en herrlig morgon. Daggen låg tung och klar på gräset. De med frukt Jaetade äppelträden bredde siva grenar ät alla sidor och kastade spridda skuggor på marken. Genom det lätta löfverket kunde Bestrice se den blå himmelen, som var öfverströdd med ljusa morgonskyar. Fåglar sjöngo och jublade på hvarje gren. Huru kunde sorg och osämja trifvas i en så herrlig natur? Utan att bry sig om daggen, satte Beatrice sig ned och vinkade åt Antony att slå sig ned bredvid henne. Han ) Se A. B. n:r 183—197, 199, 201—207, 209, 211—9216, 218—222, 224—227. 220—933, 225—237, ARD Mån MT-252, 258, I57—258, 260, Wd— 204 och 267.