jande tafla. Storhertigdömet Baden harj! ända tills nyligen varit ansedt såsom en af de säkrasie garantierna för liberalismen. Man tillskref till och med en del af det poasiia junkerpartiet afsigten att inför ifva Slesvig-Holstein, icke derföre att Preussens ställning såsom makt derigenom skulle utvidgas, utan på det att icke Tyskland skulle komma att stå mellan Baden i sydvest och hertigdömena i norr likasom mellan två farliga härdar för de moderna frihetssträfvandena. Nu drager sig ett reaktionärt oväder tillsammans äfven i Baden. Den fordom i så stor gunst vid det storhertigliga hofvet stående liberala ministern von Roggenbachs fall var redan ett förebud till förändringen; men den nya ministeren, i hvilken de flesta potföljerna befinna sig i de förra kabinettsmedlemmarnes händer, var i det hela taget fortfarande liberal. Nu erfar man af privata underrättelser från Carlsruhe, att en genomgripande modifikation i förvaltningen tillstundar. Hr von Roggenbachs efterträdare hr von Edelsheim lutar starkt mot Österrike och skall ha för afsigt att kasta sina nuvarande kolleger öfver bord, för att omgifva sig med ministrar med öppet uttalade konservativa tänkesätt. Bekräftar detta sig, så förlorar säväl det tyska liberala partiet som ett framtida liberalt Preussen en af de vigtigaste posterna åt detta håll. Härtill kommer ett sorgligt rykte rörande storhertigens helsotillständ. Tidnin garne ha redan berättat, att storhertigen ämnar för sin helsas förbättrande begifva sig till Gendvesjön. Man tillägger nu, att furstens sjukdom består i en stark blodstockning åt hjernan, hvilken stundom gifver an ledning till stora farhågor isynnerhet när politiska obehag sälla sig dertill, såsom fallet ofta varit på den sednare tiden. Man ta lar om, att drottningens af Preussen lifmedikus och professor Friedrich i Heidelberg blifvit tillkallade. Ett sydtyskt blad uttalar ändtligen helt torrt, att det dystra öde, som i ett halft århundrade hvilat öfver det Badiska furstehuset, åter tyckes kräfva ett offer. Den sjukdom, för hvilken man väntar bot af en vistelse i Schweiz, skall nemligen beståi en sinnesrubbning. Det onda har redan för längesedan visat sig och nyligen alltmer och mer stegrats. Det vore verkligen tragiskt, om en tysk furste, som ådagalagt en nationel sträfvan, skulle ha förlorat sin själsjemavigt till följd af patriotiska försök, eom ej stodo i någon proportion till hans utvägar. Dessa verkligen bedröfliga underrättelser kunna ej mildras derigenom, att ju mera Preussen råkat in i en tillbakaskridande politisk rörelse, desto mera har en del af det nationella partiet i Tyskland vändt sitt hopp mot storhertigen i Baden såsom de tyska enhetssträfvandenas framtida ledare. Några högt flygande sinnen hade till och med i storhertig Fredrik sett den blifvande tyska kejsaren, i händelse utsigten att vinna Hohenzollarne för Tyskland definitivt måste d vergifvas. Detta gick naturligtvis framtiden och de tyska ödenas vexlingar hetyd ligt i förväg; men det bevisar dock, hvilka gynnsamma, om också chimeriska utsigter och förhoppningar som fiste sig vid storhertigens af Baden person. Man kan således lätt förstå den smärtsamma sensation, som dessa underrättelser från Carlsruhe väckt, men hvilka vi dock hoppas icke skola bekräftas i hela deras omfång. Ett annat, alldeles motsatt intryck har, huru vanvördigt och föga humant det än låter, enshanda underrättelse om kurfursten af Hessen framkallat. Kurfursten har, för att nämna saken vid dess rätta namn, alltid gått och gällt för att vara halfförryckt, och han skall nu vara nästan helt och hållet från sina sinnen. På honom eger säkerligen det gamla: ?Quos Deus perdere vult, dementat prius? sin fulla fatalistiska tillämpning. Kurfurstens hjeltedater bestodo notorisktide obehag, han såsom en äkta petty tyrant, såsom engelsmännen karakteristiskt uttrycka sig, städse förorsakat sin omgifning och sina tjenare. Den spark, hans kammartjenare erhöll, då han vid kurfurstens kroppsligt m:sshandlade gemåls skrik skyndade in, har vunnit historisk ryktbarhet. Och likasom om ett bevis skulle gifvas på den psykologiska sanningen, att förstånd och hjerta tillsammans utvecklas och tillsammans fördunklas, erinrade kurfurstens småaktiga elakhet om de Cesariska annalernas värsta exempel. I Kassel berättas hundratals symptomer af kurfurstens skadelystna karaktersanlag. Officerarne bruka till och med icke ottentligen tillkännagifva sina bröllop, utan fira dem i hemlighet, emedan brudgummen, ifall kurfursten finge kunskap derom, skall riskera att på bröllopsdagen oförmodadt bli bortskickad i något militäruppdrag, blott af det skälet att hans glädje måtte bli störd på hans familjfest. Men isynnerhet har kurfursten alltid varit en källa till outsäglig förtviflan för sina ministrar. Ej nog med att han satte sig emot de vigtigaste och nödvändigaste regeringsåtgärder, förtretade han ministrarne mest derigenom, att han till och med vid politiskt likgiltiga regeringsärenden vägrade sin underskrift och derigenom icke sällan dömde den guvernementala maskinen att stå stilla. Nyligen har detta äfven händt med lagar om jernvägar, som det angränsande storhertigdömet Darmstadt skulle leda ända till gränsen. Trafiken mellan båda länderna råkade i stockning, ty Kurhessens samtycke till jern