— Pressen och representationsfrågan. Under rubriken Tidningsöfversigt läser man i gärdagens Posttidning: Det är naturligt, att ju närmare vi skrida den dag till mötes, då den i afseende på vårt fäderneslands framtid så genomgripande frågan rörande det nya representationsförslaget s all af rikets nu församlade ständer företagas till afgörande, desto varmare skall det frågas: för eller emot? Svare hvar för sig — inför sitt samvete, inför samtidens medvetande och efterkommandes oförvillade dom — i afseende på det parti han tagit och tager! Vi våga trösteligen förutsätta eu: att åtminstone den gemensamma kärleken till det gemensamma, af inre och yttre strider så ofta hardt prötvade, fädernesländet skall leda öfverläggningarne och bestämma beslutet. Fer egen del anse vi det visserligen icke tvifvelaktigt, hvar det allmänna bästa under förhanden varande förhållanden är att söka; och det förefaller oss som skulle, sedan det nya förslaget genomgått den eftertryckligaste kritik — stundom ensidig nog, och bitter — samt skärskådats från så många olika sidor, dess förtjenster och tidsenlighet endast träda allt uppenbarare i dagen... Ar det orätt att antaga, det åsigterna hos de lidelsefria männen af centern, hvilka hittills hållit sig på afständ från rörelsen, hafva, efter den lika lugna som klara utredning frågan erhållit under de sednare veckorna, likaledes börjat lägga sin tyngd i vågskålen för! Hvarje man med hjerta för fosterlandet och blick för det allvarliga i vär ställning kan icke utan förtröstan se den värdiga hållning, som pressen — åtminstone den press, som icke vanärat sig och derigenom förverkat sin talan i fär derveslandets angelägenheter — antagit, ju kraftigare landets mening tränger på och med den styrka, som ligger i en ärlig bekännelse och grannlaga form, begär att blifva hörd. Endast sålunda kan pressen förmå inverka på de ganska beslutsamma män, som hafva afgörandet i sina händer, utgöra ett värdigt uttryck för en bestämd folkvilja och ett stöd för den regering, som gjort representationsfrågan till sitt program, Det öfverraskar då så mycket smärtsammare, att se pressen lemna rum för så besinningslösa utjutelser som till exempel den uti Dagens Nyeter för i lördags införda uppsats 5 att tänka på, hvilken under my och skrufvade ordalag näppeligen kan hafva någon annan syftning, än att dels göra regeringen misstänkt för vanvettig åhåga att använda våld, och dels väcka den tanken, att soldaterna icke skola lyda sitt befäl. Till hvad värde skall man stämpla ett sådant förfarande, att ur medvetet j falska förutsättningar under en orolig tid draga giftiga slutsatser? Och är det, eller är det icke, regeringens pligt att upprätthålla ordningen och, sin ed likmätigt, skydda rikets ständers öfverläggningsfrihet? Svaret på dessa frågor kunna vi öfverlemna åt hvarje man af förstånd och samvete. Vi tillägga: illa är den sak betjenad, som erhåller ett understöd, sådant som nämnda artikels.?