Bref från Danmarz. (Från en tillfällig korrespondent.) Kjöbenhavn den 8 November. Om våra vänner i Sverge längesedan vändt sina tankar från de inre rörelserna i Danmark och nu slutligen, undir den spänning som råder i Sverge i anledning af representation sfrågan, måhända alldeles förlorat oss ur sigte, så böra vi danskar ej illa upptaga den saken. Det har förvisso varit ett föga behagligt skådespel, Danmark erbjudit, sedan törfattningskampen började. Nu har emellertid en vändpunkt inträdt, och nu vilja vi bedja våra bröder kasta en blick hit öfver. Det som, efter att länge ha förberedts, i dessa dagar inträffat i Kjöbenhavn, kan genom sin tannolika inflytelse på de politiska partiernas ställning möjligen en gäng visa sig vara ett vigtigt moment i de nordiska folkens utveckling i det hela. Ni vet, att funderingar om huruledes våra författoingsförhållanden skulle ordnas efter Slesvigs afträdelse uppstodo strax efter afelutingen af fredspreliminärerna i fjol. Efter Slesvigs förlust skulle vi nemligen komma att ha två representationer för samma landområde, med beslutanderätt i olika angelägenheter och med till en del olika sammansättning. Det var klart, att detta förhållande måste ändras. Men huru? ÅT de tvenne stora frisinnade partierna höll det ena — menigmanspartiet eller de s. k. bon devännerna — fast vid den äldre representationen, riksdagen, såsom mera demokratiskt sammansatt. Det andra partiet, medelklasspartiet, vil!e helst behålla riksrådets sammansättning. Men utom denna var ock en annan splittring förhanden, som borde framdragits i förgrunden. Medelklasspartiet var nationelt, och borde således konseqvent vara skandinaviskt sinzadt. Allmogepartiet var deladt i två grupper: den ena och större gruppen mera nationelt sinnad, den andra och mindre deremot afejordt obenägen att i politiken göra afseende på något annat än de materiella intressena. Den förra gruppen representerades af Balthasar Christensen, en gammal trofast skandinav, samt J. A. Hansen; den andra gruppen åter af den halfförryckte Tscherning och den lågt tänkande G. Winther. Om nu medelklasspartiets ledare hade kunnat glömma de inre partimotsatastat och tämja sin lust att lägga apson på allmogepartiet, och om de förmått samla alla sina tankar omkrivg det enda syftemålet, att såsom det enda väsentJiga framskjuta i förgrunden den nationella, d. v. s. skandinaviska saken — hvilken dåe emellertid voro och äro uppriktigt tiilgifna och för hvilken deras förnämste ledare, Hall. uttalade sig straxt i början — så hade de obetingadt slutit sig till grundlagen af der 5 Juni 1849. Derigenom skulle de ha vun nit den nationella gruppen af allmogepar tiet; folkets stora flertal skulle ha slutit sig enigt tillsamman omkring dem, och regerin gen skulle då pödents att gåin RÅR gamle gruntilagen eller ock bryta all lag, hvilke