rakter. Det ligger i dennas natur att perdurera utan bestämd tid tills nästa reglering vidtager, och skulle förlora sin egenskap af ordinarie, om derför utsattes någon viss tid. Detta sednare är således först och främst omöjligt; det är äfven onödigt, emedan kommande riksdag tar utsin rätt, fallkomligt oberoende af den föregående. Uti tredje afdelningen hade motionären sökt framhålla de inkonseqvenser, hvarrill regeringen skall ha gjort sig skyldig inom regleringen af de tillfälliga behofven. Hvilka vore då dessa inkonseqvenser? Jo, att man ej begärt 3-årigt anslag för ändamål, som ej kunna medhinnas på ett år, t. ex. för flottan. Det är dock tydligt att man ej kan begära att genast få lyfta så stora summor, som dertill fordras, men en plan för det hela måste väl ändock framläggas. Och hvad angick en hel mängd andra saker, hvartill regeringen äskat anslag blott för ett år, ehuru för deras fullbordande erfordras mera penningar under flera kommande år, så är icke heller detta någonting nytt. Sednast vid förra riksdagen tillgick på samma sätt, då ständerna beviljade tillfälliga anslag för företag, som ej kunde fullbordas med de medel, som anslogos för de tre år, som statsregleringen omfattade. Hvad som nu stämplas såsom så riksvådligt, har sålunda skett vid en mängd föregående riksdagar och ständerna ha dertill gifvit sitt bifall, utan att någon menniska då trott det innebära någon fara. Talaren ansåg således, i fråga om den första af de utvägar motionären föreslagit, icke troligt att statsutskottet skall finna nödigt begära hvad K. M:t sjelf föreslagit. Lika litet trodde talaren med afseende å den andra punkten, att utskottet ej kan tilltro sig utarbetandet af en ny statsreglering utan en ny kongl. proposition, och i fråga om det tredje alternativet var talaren öfvertygad att statsutskottet icke skulle vidtaga ett steg, som vore fullkomligt onödigt, emedan nästkommande riksdag har grundlagsenlig rätt att ändra aen ordinarie statsregleringen. Prosten Moberger erhöll derefter ordet. Talaren hade i sin ungdom fått lära att det icke är lätt att förena statsmannen och presten i en erson. Ju mera statsman han är, desto mera. rymper pesten ihop och tvärtom. Då talaren vid en ålder af fyllda 65 år genom lott erhöll uppdrag att bli riksdagsman, hade han tförfrågat sig sjelf om han erhållit säte och stämma i riksförsamlingen i egenskap af statsman eller prest, och hade funmt svaret på den frågan mycket klart. Skall det andliga ståndet äflas att uppträda politiskt, och ej snarare på ett moderat och fredligt sätt? Hvad nu motionen angick, så erkände tal. för sin del, att han fann det vin, som blifvit iskänkt vid motiveringen, så starkt kryddadt, att det väl behöfde mildras och utspädas för att ej i denna kritiska tidpunkt blifva berusande. Motionen vittnade tvifvelsutan om skicklighet och måhända äfven om statsmannavishet; men den lider af ofvannämnda stora fel, att presten der icke alls syns till. Geyer, den store tänkaren och tecknaren af svenska folkets och snart sagdt hela den bildade verldens historia, har sagt att menniskan är ett sent begrepp i historien. Om nu dr Rundgrens motion skulle vinna bifall, så skulle man med rätta fälla det omdöme, att presten är ett sent begrepp inom presteståndet. Dertill ville tal. ej bidraga, och anhöll derföre att hr Rundgren ville återtaga sin motion eller åtminstone ändra den ingalunda humana motiveringen. Om detta skulle anses obetänkt och tal. mötas af svaret att känslopolitiken icke är nyttig, så ville tal. väl medgifva sådant. Men det står dock fast, att liksom förståndet har sin logik, som bjuder att taga vara på sina fördelar, äfven hjertat har sin politik, som bjuder att försaka. Den förra är statsmannens. den sednare är prestens. Dr Almqvist ansåg att då dr Rundgren redan vunnit sin afsigt, som ej kunde vara annat än att få göra en liten utgjutelse i fråga om det första alternativet kunde detta enligt tal. åsigt, och med stöd af 89 R. F., icke remitteras annat än till ekonomiutskottet, och i fråga om de båda sednare, innehöllo de en lagvidrig hopblandning af ämnen, som möjliggjorde all remiss af motionen i dess nuvarande form. I samma anda yttrade sig domprosten Sonden, biskop Björck och kyrkoherden Otterström. Doktor Sandberg fann den kongl. -propositionen ovanlig, och väl kunna gifva anledning til den både skarpa och skarpsinniga motionen. Om representationsförslaget antages, så ingriper den treåriga regleringen i nästa riksdags rätt, och i motsatt fall gör den ettåriga extra regleringen till en oundviklig nödvändighet hvad som eljest endast förutsättes såsom en utväg för oförutsedIda fall, att nemligen sammankalla urtima riksdag. Tal. ansåg derföre ständerna ej träda grannlagenheten för nära genom en anhållan att K. M:t måtte uppgöra både den ordinarie och extra statsregleringen antingen för ett eller också för 3 år. Dr Lindgren hade långt före riksdagen ryktesvis hört att K. M:t skulle komma med förslag till endast ettårig statsreglering. Men tal. hade vant sig att icke tro på tidningsartiklar och derför tviflat på ryktets sanning, emedan han icke ansett en sådan åtgärd grundlagsenlig och öfverensstämmande med hvad man med moderation kunde vänta at en fosterländsk regering. Men då nu ryktet blifvit en sanning, må man ej uadra om någon djerfves deruti spåra en påtryckning från regeringen för representationsförslagets framgång. Men det kan med skäl ifrågasättas, huruvida en sådan päåtryckning för ett förslag, som blifvit framlagaåt af den ena statsmakten men som beror på den andra statsmaktens bi-. fall, är förenlig med ett konstitutionelt statsskick. Tal. hade sjelf ämnat framkomma med en motion i samma syftning, men hade med glädje funnit sig på ett talangfullt sätt förekommen af dr Rundgren, och instämde med honomi de allia flesta stycken. Kyrkoher.:en Otterström anmärkte, att då dr R. talat å det nuvarande staätsskickets värners vägnar och dessa naturligtvis anse motionen vittna om stor talang och kraft, det måste ur. säktas om vännerna till ett nytt statsskick finna kraften ligga i frasen och talang:n i den smidiga formen. Ty om man närmare granskade innehållet, så skulle man finna att alla delyten återfinnas i motionen, som blifvit den kongl. ropositionen tillskrifna, nemligen att vara ohållbar godtycklig och sårande grundlagen. Talaren ansåg mycket vara att säga 1 ämnet, men fann Idet ej nödigt sedan man på detta sätt skakat lansen mot regeringen och vågat påstå, att förtroendet mellan denna och rikets ständer blifvit stördt. Tal. kände sig frestad attbe hr R. återtaga motionen, men ville, då detta sannolikt vore förspilld möda, endast tillägga: Hvad du vinner, men hjelterykte vinner du ej. Sedan dr Rundgren derefter sökt vederlägga de af prof. Carlsson gjorda anmärkningar, och I denne sednare ännu en gång gjort några korta beTriktiganden, förklarade sig erkebiskopen ej kunna vägra remiss af motionen, som -på framställd proposition hänvisades till behandling af statsT utskottet. Härefter väcktes nya motioner af prof. Ribbing 1:o om ätgärders vidtagande för beredande af emeritilöner åt ålderstigne och otjenstbara prestmän; 2:0 om vissa ändringar i de för prester föreskrifna examina och lärdomsprof; 3:o om förJ ändring i lagarne för presterlig befordran; 4:0 om åtgärders vidtagande för förändring isockenI regleringen; 5:o om upphörande af s. k. prebendepastorater; samt af Dr Petrelli om beviljande af ett årligt anslag af 30,000 rdr, för att a vänd till vård och un: