kunna göra landet så vigtiga tjenster. Talaren förordade derför delningsförslaget på det lifigaste. Hr Adlersparre upplyste, att första uppsättningen af sjöartilleriets officerare kommer att utgöra 56, detta till bemötande af en uppgift af herr Skogman, att deras antal, som först b utgöra 86, blifvit nedsatt till 76. Hvad den ofta omtalade delningen beträffade, vore meningen dermed, att frambringa en duglig, väl befaren örlogsflotta och ett i våra skärgårdar väl lokaliseradt försvar. Man har sagt, att skärgårdsartilleriofficerarne ej skulle kunna hinna med den stora mängd göromål man ålägger dem; talaren sade att de hittills hunnit med dem, och då de nu slippa navigeringen på hafvet. så erhålla de genom delningen en lindring. De officerare, som bli anställda vid k. flottan, få läne tid till studier, derigenom att deras antal P blir minskadt. Sjöartilgriets officerare finge alltså sjömanskap, men Tor att segla i Stockholms skärgård, behöts ej att ha gjort långturer. Man ser ju på våra insjöar skeppare, som, oaktadt de aldrig vaut utom Sverge, navigera sina fartyg på ett utmärkt sätt. Sjömätningar skulle bli de ifrågavarande officerarnes första sysselsättning. — Sednaste amerikanska kriget har visat hvad ångbätar ut ättat mot fältverk, huru de flankerat armån o. 8. v. samt till hvilken utomordentlig nytta de varit. Talaren var öfvertygad om, att skärgårdsartilleriet skulle på våra insjöar — antaget att Stockholm fölle, något som talaren ej trodde skola betyda hela landets fall — komma att spela en högst vigtig roll. Äfven monitorerna skola komma att göra det; man vill förneka deras sjöduglighet, men vi ha sett hur under amerikanska kriget de äfven vintertiden förmånt, trots alla stormar och farligheter, blockera sydstaternas kuster. Men korvetter behöfdes för deras konvojerande, ty deras maskiner kunna råka i olag, och de ha då svårt att reda sig. Talaren sökte gendrfva hr Skogmans yttrande om kanonångsluparne, hvilka vore ämnade att användas i det yttre försvaret. Hr Skogmans resonnement hvad djupoch grundgående fartyg beträffar, ansåg talaren visserligen vara föga djupgående. Efter det hr Brakel ännu en ång uppträdt för att replikera hr Adlersparre, afslutades diskussionen, och anförandena beslötos skola remitteras till statsutskottet. Presteståndet. Diskussionen om dr Rundgrens motion öppnades af prof. Carlson. Talaren förklarade sig i allmänhet ej vara vän af resonnementer om motioner vid remitteringen, men ville dock denna gång yttra sig. Motinnären hade visat sig missnöjd såväl med regeringens beslut att ej begära medel för bestridande af tillfälliga statsutgifter för längre tid än till och med år 1867, som med den i propositionen till rikets ständer beräknade tiden för den ordinarie statsregleringen. Den ena fann han för kort, den andra för lang, och ville helst ha dem lika. Tal. ville göra några anmärkningar vid motionen och följa den i dess utveckling, men förklarade sig dock dervid skola lemna åsido alla motionärens utfall, tillmälen och starka uttryck, för att endast hålla sig till saken. Den extra statsregleringens förhållande till den ordinarie är alldeles egendomligt. Den ordinarie är af sådan natur, att den en gång uppgjord fortfar tills den blir ändrad. Den bestämmes ej till en nästkommande riksdag, utan till en nästa statsreglering, kan följaktligen räcka endast ett år lika väl som tio är, och är fullkomligt oberoende af den i grundlagen bestämda tiden för riksdags hållande. Extra statsregleringen är afsedd för tillfälliga beiof. Den är icke samtidig med det nuvarande statsskicket, utan uppkom först 1828. Man torde bäst kunna göra sig reda för dess natur enom att erinra sig dess historiska utveckling. Fa 1828 års riksdag fanns ett så betydligt öfverskott af tillgångar, att K. M:t deraf tog sig anledning framställa åtskilliga behof inom försvarsverket, hvilka lämpligen kunde fyllas af nämnde ötverskott, Rikets ständer gålva dertill sitt samtycke, och beslöto då åtskilhga utgifter för tiden ull och med 1834. Vid nästtöljande riksdag framlade K. M:t proposition om extra statsreglering, och ständerna biföllo då större runda summor för hvardera af de följande fem åren. — Tal. styrkte här. med en mängd exempel att dessa anslag beviljades för tillfälliga behof på längre eller kortare tider från 1 till och med 15 år, t. ex. för Strömsholms kanal. Derat fingo de också titeln Anslag och lån fir tillfälliga behof. Vid 1847 ars riksdag återfinnas dessa anslag för bestämda år. Likaså 1851, 1854, 1858 och 1860. Ma. ser således att ehuru dessa anslag för tillfälliga behof fått namn af extra statsreglering, äro de dock helt och hållet skilda deritrån. Den ordinarie statsregleringen är af perdurerande natur, men den extra utslocknar af sig sjelf efter en bestämd tid. Man behöfver således ej, i fråga om denna sednare, frukta för att räka i någon kollision med en följande riksdag. Grundlagen innehåller alldeles intet stadande derom, emedan nägon extra statsreglering icke ens fanns då den skrefs. Då nu regeringen framlagt ett grundlagsändrivgsförslag, uppstår frågan om regeringen vid riksstatens uppgörande bör helt och hållet ignorera detsamma eller tänka sig möjligheten af dess antagande. Det synes vara en logiskt riktig slutledning, att regeringen tänker på möjligheten af en inträffande grundlagsändring. Den kan med lika mycket skäl tro på förslagets antagande som på dess förkastande. Om nu en lagtima riksdag skall samlas inom ett år, skulle den då binda sina egna händer i fråga om beviljande af statsmedel eller vidtaga den ytterligare åtgärden att ändra föregående riksdagens beslut? Men ett sådant steg är högst betänkligt, emedan det kan gälla enskild mans rätt ifråga om beställningar o. 8, v, Det är ieke lörsta gången som den mellantid, hvilken bör förflyta mellan riksdagarne, blifvit ändrad. 1809 bestämdes den till 5är. 1814 föreslogs den till 3 år, och då äskade K. M:t i sin proposition rörande extra statsregleringen medel ör endast 3 år, alldeles som nu på alldeles enahanda skäl. Sratsrädet hade verkligen föresla: git för 5 år, men K. M:t ändrade det sjelt till 3.år, ehuru grundlagens stadgande om 5-årig mellan: tid då ännu icke var förändradt. Och detta var så mycket märkligare, som K. M:t kunnat ignorera hela förslaget, såsom utgånget från en enskild person. Det är fullkomligt samma åtgärd, som nu blifvit ifrågasatt. Da väckte den alldeles inga bekymmer eller oro, men anses nu så vådlig, att man nära nog påstår den leda riket till branten af undergång. Men hvad kan väl vara naturligare än att franclägga en ny proposition, i händelse representat:onsförslaget skulle komma att afslås? Motionären vill att regeringen skulle ha framlagt förslag om extra statsreglering för tre år, men tillägger att den ej väntar bifall till hvad den nu begärt i fall den vigtiga frågan icke går igenom, Att regeringen ej onskar bitall till hvad den sjelt föreslagit, innebär en motsägelse; men nog är det naturligare att inskränka sig till hvad man vet vara behöfligt och sedan ske mera om så erfordras, än att på vinst och förlust begära hvad som måhända ej behöts. Statsregleringen är en allvarsam sak, som fordrar allvarsam pröfning, och det vore sannerligen icke skäl att framlägga ett forslag, om man e) önskade bifall dertill. I andra afdelningen af sin motion undrar moticnären hvarför ej regeringen också föreslagit eslutits skola