En röst från kyrkan. Med förvåning finna vi af erkekiskopens tal, att hvarken han eller öfriga riksdagspresterna ännu veta, eller hafva gjort sig reda för, hvad ståndpunkt de böra intaga, och huru de böra rösta i den vigtiga frågan om det hvilande representationsförslaget, samt att de pu först ämna moget öfverlägga? — öfverlägga, just när folket brinner af olålig längtan, att ändtligen få höra resultatet af deras långa, mer än treåriga, begrundande af saken. Hvad är det, som är så djupsinnigt och svårt? Hvad är det, em så kostar på? Hvad är det för ett offer, som är så tungt, när det dock gäller konung och fädernesland? Privilegierna? Tionden? Åh, lappri! Vill folket ha religionslärare, nog föder det dem utan några privilegier, som blott tjena till att väcka afund och split. Det är just de onödiga farhågorna och brödbekymren, som bringa skam och vanära öfver oss. Vi skulle ju vara: Kristi efterföljare, hans, som sade: föglarne. hafva sina nästen och räfvarne sina kulor, men menniskans son har intet, der han kan : luta sitt hufvud till. (Matth. 8:20). PLärjungen är ju icke öfver sin mästare, ej belr slafven öfver sin herre: det är nog för lärjnngen, utt han är såsom sin mästare !? — Eller är det den politiska maktfullkomligheten, som man. ej vill. mista — makten att stifta. banklagar, pålögga. skatter, bestämma tullafgifter o. 8. v., med ett ord: makten såsom ett riksstånd? Åh, misstag! I Vår möstare lärde sina lärjungar något helt annat: I veten, sade han, att verldslige furstar regera, och de, som makten hafs kallas nådige herrar; men så skall det icke vara ibland eder, utan den, som störst är: ibland eder, han skall vara såsom den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare; såsom menniskans son icke är kommen, aft ban vill låta sig tjena, utan i: att han vill tjena, och gifva sitt lif till återlösning för många.? (Matth. 20: 25). — Eller är det konungamskten, som är i fara, : och som man anser sig böra försvara? Åh,l: Onödiga bekymmer! Konungen och hans rådgifvare sörja nog för konungamakten:; det hvilande förslaget är ju konungens eget förslag! — Är det kanske riket? Åh, värt rike går icke under, ty vårt rike är icke af denna verlden; och hvad det jordiska riket. angår, står det sig bäst, i den mån vi för-q kunna ärligt och värmt kristendomens höga j läror. — Fruktar man då kanske att för-: lora inflytandet på menniskorna, om våra f 1 L ståndsprivilegier förloras? Åh, vårt inflytande skull, tvärtom, derigenom ökas: har man förgätit kristendomens äldsta historia och all erfarenhet om kristendomens inre, ! förborgade makt? Har man då glömt det Paulinska ordet: när jag sveg är, då äri jag stark?? Må riksdagspresterna akta sig, att ej så skydda kyrkans makt, att de alldeles tappa den. Och må de tillse, att allting i Kristi! kyrka må ärligen och skickligen tillgå? i (1 Kor. 14: 40). Z Hvarför låta så få studenter i våra dagar göra sig till prester: Hvad betyder prestbristen, som börjar förnimmas snart sagdt i alla stift? Lätom oss se den saken midt i ansigtet en gäng, och tala ut sanningen. Jo, man skäms för att bli prest i våra dagar; derbän hor man; bragt det! Presterna ställa sig nemligen med hvarje dag i ett ellt mera skeft förhällande till folket, och det har redan kommit så långt, att de börja misstros af folket. Folket ser på oss med skarpa ögon, och tycker sig märka, att presterskapet mera står, och bar stått, på de förnämas och rikas sida, än på de fattigas och de ringas. Folket märker vidare, att uppriktiga lärare, sådane, som, enligt mästarens exempel, ?ömka folket? (Matth. 9:36), och unna detsamma lefvande Guds ord, förföljas af biskopar och konsistorier, många exempel att förtiga; och detta bidrar utan tvifvel mer än något annat, att öppna folkets ögon öfver kyrkans verkliga beskaffenhet i vära dagar. — Man strider sålunda för kyrkans yttre makt — den orätta — och märker icke, att man förlorar den inre, den rätta makten. Man försvarar t. ex. ståndsskilnader och märker icke, att man ?gör en ond åtskilnad? (Jak. 2: 4). Mena riksdagspresterna att detta ej märkes at folket? Och tro de, att uppriktiga prester, med öppna ögon för allt detta, skola härda ut ilängden att blott tiga och tåla? Märker man ännu icke, att domen längesedan börjat öfver Guds hus, och att en ny tid kommer, — såsom vi hoppas, med mera ljus, rättfärdighet och kärlek? Skulle icke det svenska presterskapv nu ändtligen begagna det sköna tillfälet, att, utan tvekan, frivilligt och ädelt göra ett offer af sina privilegier åt ett älskadt fädernesland, innan det blir försent, och sålunda afgå anständigt ifrån befattningar, som rätteligen icke tillhöra detsamma? Ett antal prester, som akta på tidens tecken, och med uppmärksamhet följa förhandlingarne vid: riksdagen, hafva i dessa dagar suttit tillsammans och öfverlagt om den frågan: hvad är att göra, om våra riksdagsprester trotsa både konung och folk, och för sin del förskjuta den konungseliga gåfvan, den politiska frihet, som bjudes oss i dessa dagar? Ord haiva då fallit om behofvet, att ändtligen högt börja protestera emot ett sådant prestadöme, och utan skonsamhet börja uppvisa allt det falska, som för närvarande herrskar i vår statskyrka. Ord hafva fallit, som gått ut på, att. man icke längre ämnar vara trumpetare för ett ärftligt adelsstånds otillbörliga makt — denna lemning af österlandets kastvälde — att man icke ens ämnar längre medgifva, att det ärftliga adelskapet har kristlig grund; man ämnar, tvärtom, protestera deremot, och visa dess farliga och okristliga beskaffenhet (1 Kor. 1: 26). Man har börjat — med mera allvar än hittills — tala om pligten att ändtligen. aflägga ett högt och kraftigt vittnesbörd om hvad sann och lefvande kristendom vill säga, och frågat sig, om icke tiden nu ändtligen är kommen, att, om ej annat hjelper, utträda ur en så förblindad kyrka, och, i likhet med Skottlands fria kyrka, se efter i Guds ord, huru Kristi församling bör ordna sina förhållanden.