ändrar jag icke för edert pris en rad af hvad jag diktat. Ty jag skrifver icke af mig sjelf; det är den Eviges röst jag lyder, och jag kunde icke tolka dess välljud om jag icke troget tydde dess mening. Det är något lekfullt, tillmöteshastande och oändligt gladt i denna ostyriga värbäck af strömmande toner, som vid urtörandet måste motsvaras med något, fullkomligt fritt från slarf, men mera lössläppt, liffullt och foroniskt än nu sker. Ingen konstnär har någonsin varit fullkomligt framom det tidehvarf, hvari han lefvat — säger man — han har blott varit den som förkroppsligat och uttryckt hvad de rikast utrustade bland dem som omgåfvo honom äfven kände och hoppades. Men äfven behofvet af ett bättre tillhör blott få af dem som lefva kring eu skapare af sådant. När då det ena storverket etter det andra faller utan ätt förstås, då är konstnären stor när han vädjar till kommande slägten och, om han med sitt snilles majestät icke kan styra samtiden, åtminstone kämpar mot den och trotsar den intill döden. Så verkade Mozart alltid. Han lyckligjorde en efterverld, men medan ban lefde umbhar han oftast bifall — någongång bröd. Han vore också icke tonkonstens Messias, om han ej vågat att blifva dess störste martyr.