j Jvid pennan uppenbarligen förts af samma högstegna otymplighet, som nägra dagar förut utförde den komiskt-seriösa vördnadsbetygelsen för den svenske statsekonomen?, licke olyckligt parodierande slutstrofen i C. J. Bergmans sköna poem Qvinnans lof: ISångaren sänker sitt hufvud af sorg att icke hans lyra JEger en endaste ton, värd att förklinga för dig? — jag föreställer mig, att om någon rättänkande patron då hade gjort samma fråga som prinsessans väninna, skulle svaret ungefär blifvit: ?Kors, det är naturligtvis fördelaktigt för oss att nu, då prenumerationstiden förestår, låta allmänheten tro, att medarbetare sådana som H—n och M—Il ämna utgå ur den tidnings redaktion, som är vår farligaste motståndare?. Någon sens moral ekall ju en fabel alltid ha, och det är ätminstone svårt att här uppleta någon sådan, som ej stode i sammanhang med ötriga krampaktiga ansträngningar för prenumerationens heliga och helgande ändamål. Att signaturen H. R.? blef förpissad samma väg, är väl blott en tacksamhetsgärd för nämnda signaturs fordna åtgöranden vid andra redaktionsbildningar. Men då Allehanda slutligen uttalar sin glädje öfver att genom de redaktionsförändringar, hon förmenar sig sålunda ha lyckligen åvägabragt, den egentliga skandallitteraturen skall vara utrotad ur svenska pressen, så kan det sättas i fråga, huruvida ej, för detta måls fullständiga ernående, vissa tidningar, som ha så svårt att upptäcka bjelkar i egna ögon, först borde reformera sig sjelfva, innan de reformera andra, och t. ex. att börja med lade bort olaten att dikta historier sådana som den nu här vidrörda. Vänner ha uppmanat mig enskildt, att protestera mot dena sanningslösa uppgiften; men utom att, som bekant är, en tok kan fråga mer än tio kloka gitta besvara, så kan den frågan uppställas: eger en signatur rättighet att protestera, utan att dermed ha trädt deras rätt för nära, till hviskas namn hans bokstäfver bilga initialerna? Undertecknad t. ex. hade nu visserligen kunnat protestera för egen del, men icke kunde han tillvälla sig myndighet att tala å alla H. R:rs vägnar, och dessa äro många, från och med — exempelvis — svenska kyrkans nuvarande primas ända ned till kyrkovaktaren Hans Rask. Ett riksdagsmannaval har i dagarne försiggått i hufvudstaden, och borgarståndet har genom dess utgång haft lyckan återvinna en af sina prydnader från förra riksdagen. Utom det glädjande, som ligger deruti att de liberala äsigterna ega en så öfvervägande majoritet inom valkretsen, var det särskildt en lycka att det liberala partiet i sista stunden förenade sig om hr Lovån i stället för hr Malmsten, — icke som sku!le jag ej vara öfvertygad om, att äfven den sednare skulle visat sig vara en af ståndets varmaste frihetsvänner och yppersta förmågor, men Dagligt Allehanda räkade genom ett ledsamt tryckfel qvällen före valet oriktigt uppgifva hans förnamn till P. M. i stället för P. H., och då det nu befunnits, att vid valet röstsedlar blefvo kasserade på grund af oriktigt förnamn, kan ingen veta om ej Allehanda, i fall hr Malmsten varit de liberalas kandidat, skolat genom sitt ofrivilliga fel beredt sin kandidat den seger, som bladets frivilliga arbete icke lyckades genomdrifva. — Riksdagen, som redan är en hel månad gammal, har ännu ej kommit rätt i farten. Utom det mer eller mindre vältaliga helsningsflödet och det som bäst pågående motionsflödet, har den knappt företett några andra märkliga momenter, än hr Brakels uppträdande på riddarhuset och Murenernas i borgareständet. Tiderna förändras och smaken med dem. Hos de gamla romarne voro mnurener, enligt deras skriftställares vittuesbörd, den yppersta nationella läckerhet, hvaremot nutidens Murener icke alls fallit nationen i smaken. Kanske ligger förklaringen deruti, att romarnes mureener, som voro ett slags hafs-ål, följaktligen fiskades i klart vatten, hvaremot våra Murener pästås ha blifvit fiskade i grumligt vatten. Vare dermed huru som helst, så torde fiskrarne nu ha fått sina fiskar varma tillräckligt. Om de af Allehanda bebådade förändringarne inom publiciteten befunnits vara en humbug, så har deremot en verklig reform skett, som förtjenar antecknas. Alla våra dagliga tidningar, utom Dagbladet, ha nemligen försett sig med notisrubriker, och detta ) är en vigtigare relorm än mången tror, ty ör den, som vill följa med allt och som ttersvärde på tiden, iabesparar den alltid omkring en qvart om degen i tidningsläsning. Ni, ärade landsortsbor, som läsen tidningarna från början till slut — jag talar af erfarenhet: äfven jag har varit i Arkadien — han kanske ej så lätt att inse huru detta tiligår, och i sådant fall må det bli för er en liten gåta att gissa på. Ett ögonblick hoppades jag häraf en fördel till, som dock icke realiserats. Jag fann nemligen en dag i samma tidning rubrikerna olycka och olyckshändelse följa på hvarandra, och jag väntade nu att af notisernas innehäll 1å riktigt klar för mig skilnaden mel , lan dessa båda ord. Päåmisnande mig, att en språkkarl en gång, på fråga om skilnaden mellan accident och malheur, svarade:, jo, för att belysa saken med ett exempel: t om en af edra björnar faller i sjön, så är let en accident, men om han blir uppdrasen med lilvet, så är det en malheur? — ville jag nu ötvertyga mig huruvida samma ilnad förefinnes ätven mellan dessa ords försvenskningar, men så tyckes fallet ej Värd. Polismästaren Wallenberg reser förmodsen i dessa dagar ifrån oss, försedd med enningar af staten och med respass af idvingarve. De sednare ha funvit det litet foegentligt, ait den förra sälunda beredt honom tillfälle att försvinna från orten, ehuru (elukheten har till och med insinuerat der öre at:) lagens Damoklessvärd ännu sväfvar iver hans hufvud. Nå, i det hela är väl skilvaden här vid lag mellan ehuru och deröre att icke större fin den, som gamle öf-ly verete L—dt ansåg förefinnas mellan omedelbart och medelbart. Då nemligen denne, sam chef iär ft färraltninoen en Jväåno gm 2 ge p pr Er mn gr rr