Nästan öfverallt finns nu kunnig läkarhjelp att få, och allmogen har vant sig att lita mer på den än på fanternes Xkonster?. Medan sålunda den gamla vördnadsfulla fasan för dem upphört, känna de sig sjelfva besvärade af den uppmärksamhet, hvarmed man följer äfven deras minsta steg. Den strängare rättsskipningen? — yttrar en man, som bor långt upp i norra delen af landet — hvilken ej täl att begångna våldsamheter och förbrytelser lemnas opåtalade; de kristliga inflytelserna från presterskapets sida, som med ifver och kärlek egnar sig ät tatarbarnens undervisning; och de filantropiska åtgärder som statssyrelsen vidtagit för att skaffa kringvandrande familjer fasta boför, ha framkallat ett omslag i dessa olyckiga kringstrykares föreställningssätt ; de känna nu, att däro föremål för offentlig uppmärksamhet, att både kärlekens hand räckes dem, när de vilja öfvergifva sitt fordna lif, och att lagens arm drabbar dem då de öfverträda dess bud. De känna nu, att de ej längre äro en rå imponerande makt i samhället, som med hjelp af våld och vantro gjorde sig fruktad af den fredliga allmogen; det de fordem satte en ära i, nemligen att räknas till de mest beryktade kringstrykare, som öppet och med stolthet dristade trotsa lag och sedlighet, det anse de nu för en stor skam. Med detta omslag äro deras stolthet och råa makt samt det romantiskt lockande i deras lefnadssätt tillitetgjorda, och Gud ske lof för det. Derigenom kunna många själar räddas.? Det är en punkt, hvarpå Sundt i sin berättelse vändt uppmärksamheten med några ord, som helt visst ej skola undgå att väcka stor förargelse hos våra ortodoxa, men som likafullt synas mig ganska befogade. Det är det sätt, hvarpå kyrkan, denna alma mater, till hvars sköte man längesedan anlagt den makligaste körväg i stället för den antiqverade trånga stigen?, öppnar sin famn för de små tatarbarn, som föräldrarne i förbigående taga med sig in i Guds hus, i det att det händer hvarje dag, att tatarbarn döpas under sådana omständigheter, att enhvar måste bekänna, att det är en ren lyckträff, om faddrarne och presten eller menigheten, på hvars vägnar faddrar och prest handla, någonsin sedan få återse barnen eller ens höra något om dem och erfara, hur det går med dem i kristligt hänseende?. När barnet fått några stänk vatten öfver sig, och sedan presten — hvilket för föräldrarne är det enda maktpåliggande — utfärdat sin attest, att dophandlingen lagenligt förrättats, slänges den lilla ?gudsengeln? åter på modrens rygg och det bär åstad ut i ett lif utan lag och religion, från hvilket kristna namnet och tron äro bannlysta. Men hvad bryr kyrkan sig om denna ofelbara utsigt; den har ju intet annat gjort, än infört en ny ledamot i sina mantalslistor, för att man ej skall kunna beslå henne med osanning, när hon stolt försäkrar, att den evangelisk-lutherska religionen herrskar i Norge. Nåväl, alltsammans är kanske blott ett bevis på, hur demokratisk sjelfva kyrkan blifvit, och med hvilken liberalitet hon utdelar sina välsignelser, lika mycket om den träffar publikaner eller fariseer. En annan fråga är det visserligen, om ej välsignelsen förlorar en smula af sin kraft genom den frikostighet, hvarmed den utdelas.