se då nyligen riktats på dessa fredoch laglösa medborgare midt i vårt civiliserade samhälle. Eilert Sundt hade gjort deras lif och seder till föremål för ett omsorgsfullt studium och hade just utgifvit ?Fanteboken?, under hvilket namn hans ?Beretning om Fanteeller Landstrygerfolket, Bidrag til Kundskab om de laveste Samfundsforholde (Christiania, 1850) blifvit populär — detta både till form och innehåll klassiska verk, som vunnit en sympati, hvilken kanske endast få litterära arbeten i vårt land kunna berömma sig af att ha framkallat. Sedan den tiden har denna uppmärksamhet oaflåtligt vakat; hvarken staten eller enskilde ha skytt betydande up offringar, för att bringa denna flock förvi dade menniskor till ett stadigt och lagbundet lefnadssätts fred och ro. Måhända är ifvern för Fante-saken i detta ögonblick ej så liflig som den var strax i början; sedandess har ju också mycket annat dykt upp, som kunde lägga beslag på statens pengar och den enskildes intresse, såsom då t. ex. några år sednare en alldeles analog sak kastades in i den offentliga diskussionen — jag menar frågan om spetälskan och de förfärliga offer hon kräfver i vissa delar af landet. Men tatarnes apostel? — ty så vågar jag väl kalla Eilert Sundt, utan fara att profanera ordet — har ej släppt dem ur sigte; hans allvarliga föreställningar har man att tacka, att storthinget 1854 beviljade 2000 specier om året — hvilken summa för senaste treårsperioden höjts till nära dobbla beloppet — till försök att få tatarne fast bosatta och deras barn uppfostrade. Sjelf har han aldrig tröttnat att i tal och skrift yrka, att man måste hålla ut, om ej för annat, så dock derför att man en gång börjat. Tid efter annan har han för offentligheten framlagt en redogörelse, hur det går med saken; just i dessa dagar har jag mottagit hans ?Fjerde Aarsberetning om Fantefolket, udgivet efter offentlig Foranstaltning?, och det är den som gifvit mig anledning att just i dag meddela Aftonbladet: läsare några uppJysningar om denna besynnerliga folkstam, som från generation till generation iefvat som främlingar bland oss, til hälften en skräck för menige man, som måste lida af deras vildhet och råhet, och till hälften ett föremål för deras medömkan, som icke omedelbart hade något att frukta af dem. Det var vid 1845 års folkräkning man för första gängen egnade tatarne särskild uppmärksamhet. Man försökte då få ett mantal öfver dem, hvaraf resultatet var, att de skulle uppgå till 1145 personer. Vid följande folkräkning (1855) hade denna siffra nedgått till 740, men att detta endast berodde på en mindre skarp kontroll vid räkningen visade sig af det specificerade mantal, som uppgjordes 1863 och som gaf cn slutsumma af 1450 personer, hvaraf om-l. kriog 700 strötva omkring utan något hem, omkring 200 visserligen ega hus och hem, men det oaktadt en större eller mindre del af året äro stadda å vandring; 135 ha bosatt sig och öfvergifvit det kringstrykande lifvet, 80 ha af enskilda kommuners fattigförsörjning, och omkring 200 af det förutnämnda statsanslaet fått understöd till fast bosättning; 70 a haft offentligt understöd, men ha återfallit till sitt gamla lefnadssätt och stryka omkring liksom förr, medan 87 ha kommit i den ställning, att de hålla sig stilla ochl. försörja sig sjelfva. Man kan ej hysa synnerlig förhoppning, att detta slägie efterhanden skall utdö, ty tatarne visa stor fruktsamhet och äro mycket seglifvade. Under de sednaste två åren räknade de sålunda dubbelt så många födda som döda, hvilket till en del förklaras af den lätthet, hvarmed de ingå förbindelser utan att omaka sig med att söka vare sig statens eller kyrkans assistans, när de ingå i eller upplösa dem. Ötlver hälften af tatarbarnen äro ock oäkta födde. Fanterne dö vanlipen först i hög ålder; bland 39 afiidne hade ej mindre än 8 uppnått mer än 70 års ålder, någonting hvartill man svärligen skall finna ett motstycke bland norska allmogen. Hvad dödsfallen angår, så omtalar Sundt den gamla sägen, som man kan läsa om i tyska böcker och höra omtalas bland norska allmogen, att fanterne göra sig qvitt med sina åldringar på sådant sätt, att hvarken prest eller länsman iår veta något derom. Och ej blott ha många prester berättat mig, att det ofta väckt deras förundran, att de aldrig jordat någon enda kringstrykande, medan de deremot många gånger döpt barn åt dem, utan det är också alldeles säkert (jag har hört det aftrvvärdiga personer), att fanter stundom i bondfolks närvaro och till dessas skräck låtit sädana ord falla, som att nu lefde den eller den åldringen i följet sin sista dag, eftersom han i morgon skulle dränkas i fjorden o. 8. v. Ja, en tatarpojke har i min egen närvaro berättat en historia om en af deras folk, som för ålderdoms skull och efter egen önskan sänktes i djupet — han nämnde både platsen och de tillstädesvarande, då det skedde. Men jag hörde på pojken, att han ljög, och jag uppfattar detta prat så, att tatare dels roat sig med att inbilla folk sådana saker, dels trott sig på ett eller annat sätt ha någon fördel af att göra sig fruktade såsom vilda bestar.? Så långt Eilert Sundt. Emellertid synes allting utvisa, att det blir bättre och bättre med Fanterne. I flera distrikter ser man dem nu mera sällan, än för endast några få år sedan; de komrma ej numera i stora, manstarka flockar, såsom förr då de drogo från gård till gård och formligen brandskattade en hel bygd. De enstaka kriogstrykare, som färdas gård emelJan, läta nöja sig med vanligt tiggeri och spekwlera ej som fordom på allmogens okunnizhet och vidskepelse. Mycket har visserligen den stigande folkupplysningen bidragit till denna förändring till det bättre; den yngre generationen, som vuxit upp på de sista tio ären, har lärt sig att ej betrakta fanternes mystiska hokuspokus såsom någonting öfvernaturligt, såsom någonting som man måste frukta och ofta till högt pris friköpa sig ifrån. När menniskor eller kreatur sjukne, behöfva de ej längre taga sin j stdoktoEN