en frangais parait ordinairement tous les mardis. Pour les abonnements au journal PAftonblad le mieux est dexpådier les demandes au bureau de poste Sudois dHambourg. Les annonces pour VAftonblad sont reques å Paris, chez M. Vicherat påre et Comp., passage Saulnier, N:o 10. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 30 Okt. Ett rätt besynnerligt förhå lande eger rum med de förändringar, som företagas i grundJagen. Man skulle föreställa sig att den offentliga uppmärksamheten vore i synnerlig grad riktad på de särskilda förslagen till sådana förändringar, och att man först efter den grundligaste, den mest uttömmande diskussion tilläte sig att röra vid den grundlag, i hvilken norrmännen — och det med rätta — se sin dyrbaraste egendom, det palladium, hvartill allt folkets hopp om friet, tretnad och trygghet är knutet. Men det gifves måhända få vigtigare bestämmelser, som fastställas så raskt, så utan all förutfärd granskning, hvarpå man eljest är så rikostig i och genom kumite-rs betänkandens och utlåtandens mångfald, som fallet är med nya grundlagstadganden. Lagenhgt skola de hvila från ett stortbing till det följande; de framläggas nu vanligen under sista dagarne af sessionen, då både storthingets och allmänhetens uppmärksamhet är temligen slapp; de inregistreras utan vidare omständigheter, för att — som det heter — Sgenom presidentens försorg bekantgöras i tryck, för att på nästa lagtima storthing komma till afgörande, d. v. s. läggas å sido och efter tre är, under hvilken tid ingen tänkt på eller talt om dem, dyka upp igen såsom någonting alldeles främmande. det nu öppnade storthinget skola elfva särskilda förslag till grundlagsförändringar komma under behandling; de föreligga i tryck; men jag måste tillstå, att jag befinner mig i ej ringa förlägenhet vid fråga om att för svenska läsare redogöra, hur opinionen i Norge betraktar dem, eller hvilka utsigter att gå igenom de ha. Några af dem ha varit framwe en gång förr — i en aflägsen forntid; men af de diskussioner, som då föreföllo, skulle man ha svårt att issa sig till den nuvarande opinionen om em. Tiderna förändras och vi med dem? ; ja, det är just icke den mest stålsatta konseqvens, som utmärker Norges statsmän, politici och tidningsskrifvare; en offentlig ersonlighet kan mycket väl, såsom förhål. andet är med en af våra populäråste stor-: thingsmän, understödja ett förslag ena da-l: gen — så länge det uppbäres af oppositionen — och så nästa dag, sedan rollerna 4 blifvit ombytta och regeringen gjort förslaget till sitt, förklara att han nu ej inserg I C ö —S— Aa någon anledning att rösta för detsamma. Det skulle sålunda ej förundra mig, om t. ex. en eller annan af de storthingsmän, som för tre år sedan satte sitt namn under e ett bland grundlagsförslagen, nu rösta derlt emot, derföre att han under mellantiden ) ?kommit till bättre insigt? eller efter sami vetsgrannt öfvervägande kommit till ettan! nat resultat.? Nåväl, det skulle måhända också vara för mycket att begära en så l. 2böjlig konseqvens i åsigter om saker och ting, hvarom det ju kan hända att vederbörande ingen mening haft, utan lånat sig en från grannen; kan han sedermera få en annan mening till lång på billigare vilkor och mot lägre ränta, så kan man ju ej förI tänka honom, att han tager emot den. Af de föreliggande förslagen har blott ett utgått från regeringen, nemligen det om årliga storthingsmöten; alla de öfriga äro privata. Förslaget om årliga storthing rönte det besynnerliga ödet att antagas af storthinget den 18 Mars 1860, men törkastas af regeringen, hvilken sedermera framställde ett modifieradt förslag, som nu skall komma till afgörande. Såsom orsak, hvarför sanktion vägrades å storthingsbeslutet 1860, anfördes dels att denna förändring skulle alldeles tillintetgöra det konservativa elementet, som bör ega sitt tillbåll i lagtinget, genom bestämneelsen att detta skulle för hvarje årlig session sammansättas på nytt; härigenom skulle lagtinget förlorat det sista svaga spåret af stabilitet, och det kunde regeringen ej förmå sig att vara vittne till: dels skulle äfven det suspensiva veto, som konungen eger, derigenom fått en dylik knäck, i det nemligen den tidrymd blefve oskräckt, hvarunder det kan uppehålla ett stortbingsbeslut. Det förslag. som regeringen nu framlägger, går efter dess uppfattning endast och allenast ut Då en simpel förändring i arbetsordniogen. Det är ock uppenbart, att statsmaskineriet ej arbetade under de gynnsammaste vilkor, så länge man blott hvart tredje år ryckte i det och den impuls, det då fick, sedan under hela mellantiden skulle hålla det i gång. Det kunde ej undvikas, att regeringen ofta skulle nödgas att fastställa provisoriska bestämmelser dels i lagstiftningssaker, dels med hänsyn till bevillningar, som lätt kunde bli oundgängliga,l ehuru föregående storthing ej haft minsta aning om, att de så snart skulle påfordras. Dessa ideliga rubbningar i den at stortbinget antagna budgeten, som ej kunde undvikas, och som kunde förutses skola blifva talrikare i den mån värt land rycktes med in i den jernvägsfart, hvarmed alla förhållanden utveckla sig dernute i den stora verlden, medförde för regeringen ett ansvar, gom under säregna omständigheter kunde komma att etå den dyrt, om storthinget t. ex., såsom verkligen inträffat, funne en oförutsedd utgift, som regeringen ådragit staten, obefogad och derför deciderade, att don kalla af vuadaorhäranda ctataräd åter