STOCKHOLM den 6 Nov. Habeas-Corpus-rätt och försvarslöshetssystem. Ehuru vi redan för någon tid sedan behandlat denna fråga, se vi oss dock manade att återkomma till densamma. Ämnet är så behjertansvärdt, att vi tro det skall intressera hvarje fosterlandsvän, och det har på visst sätt blifvit bragt å dagordningen genom den motion som hr C-. Treffenberg i ridderskapets och adelns sednaste plenum väckte rörande omarbetande at stadgan rörande försvarslöses behandling, hvilken motion skulle medständen kommuniceras. För att undvika allt missförstånd, anse vi oss redan i början böra upprepa hvad vi i den föregående uppsatsen yttrade, nemligen att det icke är vär mening att sysselsätta oss med de delar af kongl. stadgan angående försvarslöse? som afse dem, hvilka redan en eller flera gånger brutit mot statens lagar och derigenom gjort sig för jenta af en strängare polisuppsigt; utan vi skola endast sysselsätta oss med de utblottade samallomedlemmar, som icke varit för brott tilltae. Mens äfven den, som aldrig förbrutit sig emot samhällets lagar, som aldrig hyste en tanke at på ringaste sätt förtördela sina medmenuiskor, åtven han kan af en godtycklig myndighet blifva på tusende sätt förföljd, enligt denna stadga endast derföre att han är medellös och eger mindre förmöga att fortjena sitt bröd, ty han är dä, om han icke kan skaffa sig laga försvar, att anse såsom försvarslös?, hvilket istadgan är liktydigt med att vara rävtslös. Må man icke misstänka oss för att vi, ledda af en missförstådd filantropi, skulle vilja taga lättjan och sysslolösheten i försvar. Långt denifrån, men andra korrektiver måste finnas i ett samhälle mot den med dessa lyten behättade än att som nu sker kasta honom i fängelse och läta honom arbeta i sällskap med verkliga brottslingar, hvarigenom den moraliska känsla, som finnes, nödvändigt måste förslöas och den olycklige så småninzom ledas in på brottets bana, hvilken han eljest måhända icke hade beträdt. Den orättvisa, som stadgan begår mot fattige och utblottade samhällsmedlemmar, är också så skriande, och den trampar sä oförsynt menniskorätt och menniskovärde under fötterna, att man med skäl kan undra öfver att flera af dess bestämmelser lått qvarstå i en tid, då en bättre anda börjat gora sig gällande inom lagstiftningen, så att menniskans värde icke anses lika med penningens. Denna åsigt har emellertid helt och hållet ledt den lagstiftare, som törfattat ofvannämnde stadga, ty dess bestämmelser gälla endast den fattige och mindre arbetsföre medborgaren, hvilken måste förskaffa sig Pförsvar?. Men hvem är det då som anfaller den beklagansvärde, i armod stadde, men full kombgt laglydige samhällsmedlemmen, eftersom han är nödsakad se sig om efter Pförsvars?-vapen? Jo det är staten sjelf som enhgt denna oförnuftiga förordning ätagit sig det föga ärofulla uppdraget att uppträda som den olyckliges angripare. Det är staten som kastar honom i tängelse, staten som dömer honom till allmänt arbete samt låter honom verkställa detta i sällskap med brottslingar. Hvaruti bestär dä den stackars olyckliges brott? Jo uti hans fartigdom. Det är endast och allenast penningen, som bestammer utslaget. Den rike må föra ett aldrig så utsväfvande och omvraliskt lefnadssätt, så stär han dock genom sina penningar, på hvad sätt de än må vara förvärtvade, tillräckligt högt att aldrig kunna nås af denna stadga, ty den är endast skrifven för, eller rättare sagdt mot den fattige och det är endest denne, som kan gripas af dess jernklor. Fattigdom och brottslighet äro enligt andan i denna förordning synonyma begrepp, och vi batva icke läst nägon stadga, hvaruti den krassa och lågt materiella åsigten att menniskans värde beror af penningen så bjert sticker fram i dagen som i denna. Vid all lagstiftning har det icke kunnat undvikas att icke lagarne på sätt och vis blifvit uppställda till den rikes fördel. I alla de törseelser t. ex. der penningböter ega rum, är det uppenbart att dessa böter utan ringaste olägenhet kunna gälldas af den förmögne, då deremot den medellöse måste afsitta dem i enskildt fängelse eller med vatten och brödstraff, hvarunder hans familj ofta nog icke eger tillgång till samma utspisnivg i hemmet. Dessa missförhällanden skulle naturligtvis ej kuona på annat sätt afhjelpas än att alla större bötesbelopp bestämdes skola utgöra en qvota pars ar den felandes förmögenhet, och en sädan bestämmelse skuile, om än gillad af törnuftet och rättvisan, dock stöta på så stora svårigheier vid det praktiska utförandet att derom väl aldrig kan blifva fråga. Men fråga kan och bör uppstå, huruvida en förurdning bör finnas i ett civiliseradt samhälle, den der kränker menniskans heligasie rättigheter samt endast s nes vara till för att på tusen sätt förtrycka och trakassera den fattige. Man invänder, att tör den fattige är fre-, stelsen att begå brott större än för den bättre lottade sambållsmedlemmen. Viskulle skatta s-mhället lyckligt om det förhållande egde rum att den moraliska oförvitligheten ginge hand i haud och samtidigt tillväxte med förmögenheten, men hvem djerfves pår stå att så sker? Våra dagars krönika bar beklagligen alldör ofta nödgats uppteckna händelser, som visa att penningen icke alls står i något samband med moralen. Det är väl saunt att denna förordning icke alltid strängt tillämpas. Detta vore nekså rent af en omöjlighet, ty dess drako