utvidgad basis som helst. Afven de segast konservativa hafva kommit tillinsigt derom, att hos oss ingen reform kan vinna framgång, som icke så ordnar systemet, att hela föl. kets allmänna intressen blifva derigenom garanterade i stället för endast vissa klassers eller stånds, och som icke så tillvida är i sin grund ?demokratisk?. Vi öfvergå sålunda genast till det hvilande förslaget. På den ena sidan stå de, hvilka lika gerna i dag, som i morgon, äro färdiga att antaga detta regeringens förslag, sådant det föreligger. Vi tillhöra för vår del detta parti och ingen vill bestrida, att det är ett stort parti, om än en och annan i det allra längsta vaggat sig i hoppet om att lätt nog kunna göra det segern stridig. Det består, detta parti, af, om man så vill, temligen olikartade elemenler, men just detta synes oss vara en af det De Geerska förslagets märkvärdigaste företräden, att det omkring sig kunnat samla så många eljest delade åsigter till sen enda storoch mäktig mening. Dötta förslag är väl näppeligen att betrakta som idealet, bortom hvilket intet återgår att söka eHer att önska sig, det der utan tvifvel tvärtom, som alla menskliga verk, af brister och ofullkomligheter, och män misstager sig ofantligt, om man antager, att specielt från demokratismens sida intet skulle vara att mot detsamma invända; men det innehäller så myeket sundt och ärligt och tidsenligt och just derför enligt vår åsigt riktigt, att dess förtjenster i det hela hafva äfven i de mera radikalas ögon befunnits vida öfverväga dess tillfälliga svagheter, och att det med en förvänande hastighet blifvit majoritetens program. Nägra hafva redan från början antagit det utan älla förbehåll, andra hafva stannat de vid först efter någon pröfning och öfverläggning, till och med töfvande, emellertid står saken så, att regeringens förslag för närvarande är den slutliga lösning -f ett mödosamt problem, som landet begär, som åtminstone begäres af de tvenne stånd, hvilxa på grund af sin art och sammansättning mäste anses närmast representera det svenska folket. Å andra sidan hafva vi motståndsmännen, och hvilka? Från början hafva de tvifvelsutan, älven de, utgjort en temligen blandad kohört med mycket olika bevekelsegrunder och med ledare ur skilda läger, men det ser ut, som om i det afgörande ögonblicket striden mot det hvilunde förslaget egentligen skulle komma att öfvertagas af ett riddarhusparti, som för sitt -fälttåg uppställt enicke illa beräknad och uttänkt plan och dervid utgått irån följande teorem: de läta ståndsprincipen offras för folket, de erkänna till och med det hvilande regeringsförslagets många förträffliga sidor, de vilja äfven för sin del ha en gång ?slut på histörien?, men — ingen öfverilning! Det De Geerska förslaget har ett par? betänkliga punkter, låt oss korrigera dessa och det blir ett fulländadt mästerverk ! Och hvad mer? det kungliga förslaget faller i dag, den förbättrade upplagan utkommer redan i morgon, antages hvilande och blir af nästa riksdag i stället upphöjd till grundlag; partiet i fråga garanterar för ;sin del, att intet hinder då vidare skall möta och hvad förlorar nationen härvid mer än — ett år? Men ett år i nationens lifP, hvad betyder det, om man skall vara fullt uppriktig? ett enda år af århundraden, af årtusenden! — Det är i detta räsonnemang en verkän, som, allt annat oafsedt, torde vara afgörande. Det kan med något fog låta sig säga, att såframt det vore möjligt att ?in optima caritate? förena allas röster utan undantag kring det hvilande förslaget, endast förmedelst undanrödjandet af en eller annan stötesten af obelydligare vigt, samt att genom ett sådant undänrödjande förvandla samma förslag till ett monument utan alla lyten och beståndande för evigheten, så skulle det vara orätt; att endast af simpelt rätthafveri? göra det nu hvilande förslaget till sitt sista ord och söka dess genomdrifvande just denna gång, och med skäl kunde man väl då göra gällande den satsen, att i ett folks if betyder ett enda år skäligen litet, med ett ord, det skulle då åtminstone kunna blifva föremål för ett ytterligare opartiskt begrundandande, huruvida vi icke borde lägga äfven året 1866 till de många tiotal, vi redan väntat på infriandet af 1809 äre löften. Men de förbättringar, som det nyaste konservativt-liberala partiet bland ridderskapet och adeln äskar gjorda vid det hvilande förslaget, angå icke några obetydligheter, utan äro tvärtom af ganska principiel natur; vi tro 08: känna tillräckligt hvarom frågan är, ehuru partiet icke ännu lagt sina jemkningsförslager i dagen såsom en ?carrement affattad kontraproposition, och vi anse 0s3 vara berättigade att betrakta dem såsom så väsentliga, att svårligen någon uppmärksammare åskådare skall låta sig bestickas af deras möjligen helt oskyldiga utseende. Vid sådant förhållande hjelper det sännerligen löga, att partiet för sin del garanterar, det vare sig hur mycket som helst, det hjelper icke ens att man tillälfventyrs har i beredskap ett nytt kubinett, som åtager sig på förhand att göra den förbättrade upplagan? till sitt program och att föra detta fram genom alla öden. Detsista låter sig särdeles lätt reducera till en illu sion redan genom den enkla möjligheten, som man på sista tiden sett antydd, att den nuvaraude ministåren icke gö. förslagets antagande vid denna riksdag till en kabinettsfråga, utan föredrager att för alla händelser förblifva på sin post för att åter och åter inför låndets representanter framlagga sitt reformförslag oförändradt. Det förra, partiets garanti, stöter genast mot en klippa. ithy att de förändringar, som föreslås, icke äro af natur att glida igenom? så lätt, som någon måhända föreställer sig, utan ovilkorligen skola kalla hela den gamla diskussionen om principerna och sjelfva utgångspunkten till nytt lif igen. Koriligen, man icke blott stannar ärendets gång för denna riksdag — en gifven följd redan a den grundlagsenliga bestämmelsen, att hvarje förslag till konstitlutionens förändrande må ste, Jå det förekommer till slutligt ar görande, antagas en bloc? — utan mar rör äter upp i alla gamla bränder, mar