Ran, all ANlOnDCHl och Merode alltud vart motståndare, rivaliserat om hans helighets gunst och sökt störta hvarandra ungefär en gång i veckan. Merode, den noble belgiern, har, såsom hela verlden vet, varit militär, deltagit i franska kampanjerna i Afrika, och först efter ett garnisonsätventyr var det som han plötsligt fann sig ha kallelse för det presterliga yrket. Han lärer ega en rycket medelmåttig bildning, och det är väl derför han ansett sig kunna såsom påflig krigsminister försöka kommerdera samvetena och befalla verlden marschera baklänges. Han var länge den legitimistisz-klerikala cliquens gunstling, men plötsligt har han blifvit dess syndabock. Att det går illa för Pius, tillskrifves nu monsignore Mercde; och de gå ännu längre i otacksamhet, de beskylla den afsatte prelaten-krigsministern för oredligt förfarande. Detta är dock nästan starkt. Nu talas om att Merode aldrig kunnat gifva en detaljerad redogörelse för de 21 millio ner francs, som Castelfidardo-kampanjen skall hafva kostat. Det är riktigt uppbyggligt att höra huru Merode nu smutskastas af ett parti, gom helt nyss förklarade honom vara helgon. Men den, som är verkligt helgon, det är aflidne general Lamoricitre, den arme man, som lät förleda sig att låna sitt svärd åt en så eländig sak som påfvedömet. Den famöse Dupanloup, biskopen i Orleans, har vid en sorgegudstjenst öfver den aflidne generalen förklarat denne vara ett helgon, värdt att tillbedjas, och att den påfliga bekräftelsen derpå väl icke länge låter vänta på sig. Orleans-prelaten bar naturligtvis begagnat tillfället för att utösa smädelser öfver Vietor Emanuel och det liberala Italien. Det hör till kostymen, till kräklan och mitran, och förvånar oss mgalunda. Om vi skulle hysa någon förvåning, vore det öfver franska regeringens beskedlighet att icke begagna det maktspråk, som annars så ofta användes, och tysta en prelat, som understår sig smäda regeringens gode vän och bundsförvandt. Vi, jag menar alla liberala i allmänhet, vilja visst icke rekommendera våld, utan tvärtom förorda fullkomlig frihet äfven för katolska prelater, öfvertygade, såsom vi äro, att de bäst fördöma sig sjelfva; men vianmärka kfäsom en inkonseqvens franska re-. geringens moderation :i det fallet. Lyckligt vore, om en sådan inkonseqvens uppenbarade eig till exempel då nägra valmän vilja hålla en sammankomst för att öfverlägga om hvilken de--skola utse till riksdagsman eller blott till medlem af ett kommunalråd. Men i den vägen är franska regeringen fullkomligt konseqvent och anser sig böra allt fortfarande dirigera den allmänna omröstningen. La question-Larrabure är elt nytt bevis på Huru regeringen tilltror sig kunna sköta och ställa med representationen. Denna fråga är så märklig, att den sannolikt väckt uppseende långt utanför Frankrike. Jag vidrör den också endast i förbigående: Larrabure, en medlem af lagstiftande kåren och en, hvilken verkligen tt par gånger visat tecken till en smula sjelfständighet, har afsagt sig sin plats i valdistrikt, men blott för att ställa sig såsom kandidat i ett annat distrikt, hvars re: presentant nyligen afsått. Hvarför söker hr Larrabure att göra ett sådant ombyte. då han inom lagstiftande försemlingen väl alltid är en af Frankrikes representanter och icke representerar endast ett visst distrikt särskildt? Jo, af högre konsiderationer?, såsom han sjelf förklarar, det vill helt en selt säga, att han från högre ort erhållit tillsägelse att afstå från ett distrikt, der regeringen alltid är säker om att tillsätta riksdagsman, för att låta sig väljas i ett annat, der hr Larrabure är mär och der regeringen icke vore så viss om seger, om ej hr mären sjelf ställde sig såsom kandidat. Hr Larrabure är: numera framförallt regeringens ombud. Det: har han sjelf tillkännasifvit. — Sådant kan verkligen gå för sig i Frankrike, der det heter att folket är suveränt, men jag undrar hvad man skulle säga i Sverge. om regeringen försökte slika mauövrer? Man börjar verkligen vakna äfven i Frankrike, men huru länge har man icke sofvit och nöjt sig med att drömma om den ianakt, som skulle-hgga i den ?allmänna valrälten?. Jag tror att hvar och en liberal bör i princip vara en varm vän af valrättens utsträckning till alla välfrejdade och myndige män (hvarför icke äfven qvinnor?), men dock inse, att för att komma till detta mål fordras först en nations fullt politiska mognad, och denna springer icke fram på en gång, i det ögonblick -man önskar den, utan mäste, såsom en naiurenlig utveckling, ske småningom samt kommer aldrig, om den ej förberedts genom ettfritt kommunaliif. Det är detta som Frankrike hittills alldeles sakmat.Här har man trott sig kunna börja med byggadens tinnar, i stället för att först lägga en säker grund, och så har hela den gianna suffrage universel? icke blifvit annat än skryt, skrymteri och falskhet. I Sverge tyckes man verkligen gå tillväga på ett törståndigare sätt. Och om man dersör jemför Frankrikes representationssät! med det svenska representationsförslaget, måste man väl erkävna, att det sednare kan vida ärligare och verksammare: befordra en sann frihet, fastän det icke utsträc ser valrätten så långt, eller rättare just der för att det icke ännu gör denna rätt alldeleg oinskränkt. Svenskarne hafva ännu ett stycke väg att vandra, äfven de med deras olkundervisning, som står så ofantligt framom den franska, och med deras goda kommunala institutioner, innan de komma till det slutliga målet. Men om den svenska nationalrepresentationen ombildas i enlighet med ifrågavarande förslag, och det hoppas alla verkligt liberala i hela Europa, skall det bli icke blott en välsignelse för Sverge, utan äfven en förebild för ulla staler, som äro angelägna om en sann frihet. Om de män, på hvilka afgörandet beror, iro icke blott måna om fosterlandets inre välmakt, utan också önska att Sverges stjerna måtte stråla klar inför alla länder, kunna de icke ett ögonblick tveka huru deras votum bör utfalla. kammaren såsom representant för ett visst